Jag får impulsen att rösta på en bilverkstad
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Valet inkluderar kvalet. Kval kan infinna sig också fast man vet hur man ska välja.
Val rimmar också med en lätt stavelsehälta på ritual. Och nu måste jag välja: ska jag förtidsrösta eller ska jag vänta till den fjortonde och gå till vallokalen, dit det är vid pass tre minuters promenad, och ingå i ritualen?
Det tilltalar mig att man kan rösta på biblioteket, en plats som är mig kär också för att jag betraktar den som en demokratins grundbult. Fritt skrivna ord och tillgänglig information! För alla. Alla styrelsesätt i världen tycker inte att sånt är nödvändigt eller önskvärt.
Men jag har också upplevt en känsla av samhörighet under själva valdagen, när flaggorna är i topp och solen kanske skiner och alla sorters folk är på väg till vallokalen. Man ser dyra handväskor och kamelhår, hipstermössor och loppisaoutfits. I luften kan tidvis hänga en viss air av krabbis, dagen efter – fast Dagen är inne.
Den atmosfären kan kopplas lika väl till kamelhåret som till loppiströjan, och man får väl vara glad över att de tagit sig till urnorna. Ingen har ännu föreslagit blåstest vid röstningslokalen.
Det tillhör valnämndernas uppgifter att bestämma vad som (inte) är acceptabelt i en vallokal. Att man inte hittar just nån diskussion om det på nätet tar jag som bevis för att folk vet att skicka sig och anser att ett värdigt uppträdande är prio ett.
Vid presidentvalet fick ordföranden för centralvalnämnden i Tammerfors frågan om onyktert röstande och besvarade den för YLE. De som inte uppträder störande får rösta, sa han.
I övrigt har frågan dryftats uttryckligen bara på Suomi24, ett forum där man tillrättavisar varandra i ett hisnande tempo. Frustration i varierande förpackning slår emot en där.
Lätt frustrerad blir man om man försöker göra sig en bild av Finland veckorna före val. Vilka är vi? Finns det något Vi överhuvudtaget? När slutade vi i så fall vara Vi? Går på bio och ser en valfilm på storduk. Den handlar om att Finland alltid klarar sig, den tar sats i vinterkriget och Lasse Virén.
Virén har för all del suttit i riksdagen för just Samlingspartiet, som gjort filmen, men att använda hans lopp från 1972 som symbol för Finland, verkar det inte lite skärrat? Och vinterkriget. Det vore väl renhårigare om man inte använde vinterkriget i valreklamen?
Ett annat biobesök och SFP skymtar fram. Tvåsamhet bättre än ensamhet, säger deras reklam. En bild av en harmonisk relation, vi fattar budskapet. Men ensamhet och tvåsamhet är väl inte renodlade motsatser? Vad man lär sig är i alla fall att reklamfilm är svårt. Svårare än att köra buss. Socialdemokraternas valfilm är vänlig men valhänt.
Kanske är det bättre att vara välvilligt tafflig än pretentiöst tafflig. Så kör bion en reklam för en firma som kränger bildäck. Jag får impulsen att rösta på en bilverkstad! Den lovar att kunden blir nöjd. Men i riksdagsval är man ju inte kund.
Sannfinländarnas film har helt öppet frustrationen som utgångspunkt. Avgångna regeringen (satt som berget när manuset skrevs, får man tro) har en stor roll. Men det folkliga raserimonstret har huvudrollen.
Först ger man det spelrum, sen klipper man snabbt in ordföranden, som säger: ”Inte finns det såna monster, det vet ju alla.” Det ska verka roligt och klipskt, men kontentan kan också bli: Vi är partiet som berättar sagor.
När filmen ondgör sig över hur främlingar sopar bort våra sant finländska sedvänjor är traditionen bildsatt med en julgran, det tycker jag är roande. Julgranens historia kan man ju lätt googla, men det är inte fakta som är poängen.
Och julgranen är knappast en valfråga, men den retorik där den nyss dök upp hör på ett frustrerande sätt till valrörelsen.
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.