Jag är här av min egen vilja så jag ska inte klaga
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
– Kustjägarväder Lönnfeldt, säger personen bredvid och flinar.
Då vädret är som värst kallas det kustjägarväder. Vi står i högt knästående och köar till terrängmaten. Turvis springer vi från tall till tall. Det blåser så mycket att det regnar sidlänges och det är svårt att hålla balansen.
– Kustjägarväder Willberg, svarar jag henne och ler.
Hon har varit i samma stuga som jag sedan vi ryckte in till Nylands brigad sommaren 2019.
När vi äter knastrar maten av sand, det har vi dagens anfalls- och försvarsskjutningar i terräng att tacka för. Det är sista dagen på vår första övning och jag längtar efter en varm dusch.
Vi skrattar åt vår misär. Det finns inte ett enda varmt eller torrt ställe på våra kroppar. Ändå vill vi båda vara här, så innerligt.
Vi siktar på ledarskapsutbildning och vi vill gärna visa vad vi går för. Vi valde ju det här frivilligt, så vi ska inte klaga.
Den tanken ringer i huvudet någon månad senare under den traditionella barettmarschen. Marschen ska ta högst trettio timmar, är cirka 60–90 kilometer lång, den utförs gruppvis och på vägen finns olika hinder och uppgifter som måste avklaras.
Efter knappa tjugo kilometer upptäcker jag att något känns fel med min högra fot, riktigt fel.
Den tar mer ont än vad det borde från ett skavsår, och ingenting syns på utsidan när jag granskar den.
Det visar sig senare att jag fått en rejäl fraktur i foten. Men dumdristigt nog, och med mycket värkmedicin, går jag envist, utan att klaga, de återstående femtio kilometrarna.
Under marschen sa gruppens tuffaste kille, som för övrigt gick långsammast av oss alla, att jag aldrig kunde föreställa mig hur ont han har. Han hade skavsår och jag hade en bruten fot. Jovars.
Tji fick jag, för kort därpå tvingades jag avbryta tjänstgöringen på grund av skadan.
Det finns en osund hälsosyn i militären. Uttryck som ”sluta vemppa börja kämpa” används. Att vemppa är att vara sjukanmäld. För mig gick uttrycket kanske lite för långt.
Jag känner allt för många, speciellt kvinnor, som kämpat sönder sig, hållit tyst och inte klagat. Det är inte meningen att man ska få bestående men för att man inte vill sjukanmäla sig.
Rekordmånga kvinnor ansökte i år till frivillig militärtjänst och en proportionellt större andel av kvinnorna utbildas till ledare jämfört med männen.
Därför måste en gräns dras mellan att vara högpresterande och kämpa sönder sig. Om något inte står rätt till måste man få lov att klaga, även om man är där frivilligt.
Fem månader efter skadan fortsätter jag tjänstgöringen och vidareutbildades i Reservofficersskolan i Fredrikshamn.
Efter ett år står jag återigen där jag och Willberg stått och skrattat åt vår misär, men nu som plutonchef.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.