Anja Kuusisto 11.06.2019 04:01

Daenerys Targaryen är bekant för Game of Thrones-anhängarna, tittarna. Och de är många. Så Seppo Varjus i Ilta-Sanomat vet nog vad han gör när förliknar De Grönas Maria Ohisalo, nyutnämnd inrikesminister och partiordförande in spe, med Targaryen.
”Blond, kylig, iskall, en obeveklig isprinsessa” – det är så karaktären Daenerys Targaryen beskrivs, och det är så Varjus beskriver Ohisalo.
Han tror trots liknelserna att hon får det mycket tufft på posten som inrikesminister; skriver att det kommer att krävas mycket mod, hon förutspås få ta många duster framförallt med oppositionspartiet Sannf.
Vill man tolka Varjus positivt ska det väl ses som några faderliga råd på vägen. De flesta tolkningar på kolumnen publicerad i lördags har dock varit i en annan stil.
Det är nämligen beklämmande att inse hur en äldre manlig journalist tycker att en nyutnämnd minister kan beskrivas med slängar om utseende och med negativt laddade adjektiv – när ministern är en kvinna, sett till politikers medelålder (i regeringen är den 46) en yngre kvinna.
När har vi hört någon politisk kommentator uttala sig om Sipiläs utseende? Eller Halla-ahos?
Deras politik kan journalister raljera kring, men sitt utseende har de fått ha i fred. Såsom det ska vara.
Ahtisaari fick väl i tiden fick stå ut med någon elak skämtteckning kring sitt utseende, Haavisto har i vissa sammanhang fått stå ut med slängar om sin sexuella läggning. Den förre var president, den senare gick till presidentvalets andra omgång.
Båda alltså mycket populära bland finländarna, och de har i regel bedömts enligt sina politiska meriter och sitt kunnande. Såsom det ska vara.
Att Ohisalo är en doktorerad fattigdomsforskare nämnde Varjus i sin kolumn – men han lyckas få även det till någonting negativt. ”Att De gröna tänker välja en 34-årig doktor i samhällsvetenskaper till ordförande utan att hon får konkurrens av andra kandidater” är inte lyckat enligt honom.
Att Ohisalo har levt sin barndom i fattigdom med en alkoholiserad pappa och stöd från socialen har motiverat henne och varit en drivkraft i valet av studieinriktning – det kunde kanske också tolkas som något positivt? Beskrivas som att det är bra att vi har politiker med insikter om vad samhällets stöd kan betyda?
Så kunde det vara.
Men en 34-årig kvinnlig minister verkar ännu i Finland 2019 att få vara beredd på en annan behandling än en man. Det är den tråkiga lärdomen i veckoslutets twittertrådar som följt i Varjus-kolumnens spår.
Det finns flera ”unga” kvinnor i Rinnes regering. Li Andersson, VF, 32, är undervisningsminister, Katri Kulmuni, C, är 31 och näringsminister, Sanna Marin, SDP, 33 är kommunikationsminister, Annika Saarikko, C, 35 är vetenskaps- och kulturminister och Hanna Sarkkinen VF, 31, blir social- och hälsovårdsminister år 2012 efter Aino-Kaisa Pekonen.

Det gör gott för finsk politik att få räkna upp ett sådant gäng – och så hoppas vi att deras ålder och kön i fortsättningen får bli en bisak.
Thomas Blomqvist, 54, är färsk jämställdhetsminister – vars utseende såvitt vi vet ingen har skrivit om. Vilket ingen borde heller.
Om man nu inte räknar med att samma Ilta-Sanomat hann göra en läsargallup där Blomqvist beskrivs som landets troligen minst kända ministeransikte, bara varannan läsare visste vem han var. Tidningen tog inte till några adjektiv för att beskriva hans utseende.
Självklart borde journalisters kommentarer om politiker begränsa sig till vad de säger, och vad de gör – i betydelsen av vad de uträttar.
Under SFP:s partidag i Vasa har Blomqvist (enligt Hbl-sajten 8.6) till exempel sagt: ”Jag har tre systrar och har haft många vänner som varit flickor, kvinnor. Jag har märkt att de inte har fått samma behandling bara på grund av sitt kön. Det har fått mig att må dåligt. Jag har inte alltid kunnat göra tillräckligt”.
Nu har han en ställning där han kan göra mer, och göra skillnad.
Som minister för jämställdhet välkomnar vi gärna en karl som är feminist, som vågar och vill stå upp för jämställdhet, som visar exempel i att påminna om och ta hänsyn till jämställdhetsaspekten.
Det kan vara precis vad som krävs på vägen till att lära oss alla att tänka människa, inte kön.

Anja Kuusisto
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln