ÅU 15.01.2018 14:12

Kungsbasen
Symfonikonsert i Konserthuset to 11.1
Åbo filharmoniker
Dir: Leif Segerstam
Sol.: Matti Salminen, bas & Kaisa Ranta, sopran
Reger, Musorgskij, Beethoven
Filharmonikernas säsongstart innebar för torsdagens del att konserten lockade fullt hus, fast samma program spelades också på fredagen. Leif Segerstam skötte som vanligt sin chefsdirigentsyssla med van hand och personlig framtoning, och både han och vår eminente basssångare, Matti Salminen är ju mäkta populära, inte minst just här i Åbo.
Max Reger (1873-1916) komponerade massor av musik under sitt korta liv; i alla genrer utom opera, har det framhållits. Hans opus 128:3, ”Die Toteninsel” hördes som inledning, och detta mörkt skrivna verk gjorde ett starkt och nästan kusligt intryck. Musiken glider lugnt fram, men när man minst väntar det morskar orkestern upp sig och tonstyrkan ökar ganska plötsligt – för att snart lugna ner sig igen. Allt är tonalt, men diverse ackordförflyttningar sker annorlunda än väntat. Stilig och hörvärd musik. Orkestern musicerade med skärpa och tonskönhet.
Matti Salminen var förstås helt hemmastadd i Modest Musorgskijs (1839-1881) vackra men dystra sångsvit ”Dödens sånger och danser”. Sviten skrevs för röst och piano, men många har kommit med orkestreringsbidrag genom åren. Vi hörde nu Kalevi Ahos version (1984, för Talvela), som innehåller bl.a. hörvärt tonande slagverk. ”Vaggvisa” satte agendan med nyanser och klangfärg. ”Serenad”, andra sången, brukar attrahera mig mest, och så gick det också nu. Dess väna tematik är så vacker och den gungande texturen är verkningsfull. ”Trepak” gjorde sig också bra, fast det i den sista sången, ”Fältherren” sedan brakar loss ordentligt i slagverket.
Vår bassångare har lyckats bevara det mesta av sonoriteten, kraften och uttrycket, och för altar och basar spelar stigande ålder mindre roll än för sopraner och tenorer. Det var alltså skönt att höra Salminen igen, och hans tolkning vibrerade av inlevelse. Orkestern klingade lite hårt när det brassades på mest, men på det stora hela lyfte Salminen framgångsrikt sångstämman ur orkesterbruset. Härlig musik!
Uvertyren i Ludwig van Beethovens musik till skådespelet ”Egmont” (Goethe) är ju musik när den är som bäst, men nu fick vi också höra resten av orkestermusiken, där sista numret, ”Siegessymphonie” också rekapitulerar en del av uvertyrmusiken. Olika mellanspel dominerar helheten musikaliskt, men rollpersonen Klärchen har två omfattande nummer, som här och nu tolkades vackert av sopranen Kaisa Ranta, en av våra bästa sopraner just nu.
I övrigt reciterar en berättare diktverkets texter, och det gjordes med den äran av Matti Salminen som lade ner en hel del nyanser och kraft i sitt uttryck. Hans tyska var tydlig och korrekt, kanske med vissa wienska vändningar i uttalet.
Orkestern spelade uppmärksamt och jämnt, så det var en njutning att lyssna, fast det ju nog är i uvertyren som Beethoven är som allra bäst. Nämnda finalnummer är pampig och optimistisk musik, även om huvudpersonerna i dramat ju dör bägge två…
Ingmar af Hällström

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln