De finlandssvenska integrationsdagarna har gått från att ha ordnats på tre orter runtom i landet till att i år ske helt virtuellt. Målet är ändå detsamma – att ge dem som arbetar med och är intresserade av integrationsfrågor i Svenskfinland en möjlighet att utbyta erfarenheter och inspirera varandra.

På måndagseftermiddagen fick de tre studerandena Clémence Habiyakare, Ahmad Shah Ahmadi och Carlene Mutiganda komma till tals i en debatt ledd av journalisten Annvi Gardberg. Utöver dem deltog i debatten även Ida Hummelstedt, doktorand i pedagogik, och läraren Sara Razai, som undervisar i svenska som andra språk.

De tre studerandena bekräftar att problem existerar i skolorna i Svenskfinland. Bland annat har Mutiganda flera gånger fått höra n-ordet i skolan, Ahmadi blev avvisad från den första svenskspråkiga skolan han ville börja studera i då han kom till Finland och Habiyakare har upplevt att lärare inte trott på hennes förmågor.

— Då jag var liten hände det ofta att jag inte blev inbjuden till kalas och på julfester fick jag aldrig den stora rollen. Till en början kände jag att det kanske bara är jag, men senare märkte jag att det var ett problem som upprepade sig, säger Habiyakare.

”Finlandssvenskheten är inte så skör”

Diskussionen om hur väl utländska ungdomar integreras i skolan väcktes redan i mars då Svenska Yles program Spotlight lyfte fram de existerande problemen. Redan då konstaterade Ahmadi att finlandssvenskar gärna tror att de är toleranta, men alla är ändå inte så toleranta som de vill tro.

Hummelstedt är inne på samma tema. Problem existerar och vi behöver bli mer modiga då det handlar om att själva se och våga möta problemen.

— Inom forskningen talas ofta om att det är lätt att ha en liberal interkulturell pedagogik där vi hajpar mångfald som något positivt tills besvär uppstår. Sedan då vi kommer till svårare frågor som att någon känner sig utanför eller trakasserad så är det svårare att ta tag i och då blir det tyst, säger Hummelstedt.

— Vi måste erkänna att problem finns och att dessa problem inte handlar om enskilda fenomen som någon enskild individ varit med om. De finns överallt och det räcker inte med att vi säger att det är roligt med olika kulturer.

Också Razai ger understöd för det, och säger att det finns en stor svaghet i vårt existerande samhällssystem. Razai drar paralleller till den så kallade vita skörheten.

— Vi gör ett litet misstag då vi tänker oss att finlandssvenskheten är så skör. Den är inte så skör och vi behöver inte bekräfta finlandssvenska kulturella stereotyper i skolan. Vårt system klarar av att vi öppnar upp och få en mer riktig bild av världen. Och elever klarar av att ta emot en mer riktigt bild än vad våra läroböcker serverar.

”Afrika är mer än fattigdom och slaveri”

Den stora frågan är ändå vad som kan förändras för att unga med utländsk bakgrund i framtiden inte ska behöva uppleva liknande problem. Då Habiyakare, Ahmadi och Mutiganda får frågan har de flera förslag.

— Det borde finnas en utbildning för både lärare och elever i skolan, en utbildning som skulle informera om olikheter. Det är då man inte har kunskap om olikheter som fördomarna uppstår, säger Ahmadi.

Habiyakare säger att fördomar måste motarbetas. Dessutom önskar hon att skolorna skulle förmedla en bredare världsbild.

— Fokus ligger nu så starkt på Finland och Europa, och man särskiljer väldigt starkt vi och dem. I klassrummen pratades alltid om Afrika som ett ställe där alla bara är fattiga och där slaveri finns.

Mutiganda är inne på samma spår.

— Elevernas bild av vad Afrika är. Jag har i skolan fått se bilder av öken och av folk som bor i fattiga områden, och det är inte falskt men det finns också mer. Detsamma gäller Asien.

— Det finns så mycket fina områden där, men de områdena har jag fått se tackvare att mina föräldrar visat mig de bilderna.

De finlandssvenska integrationsdagarna: