Inte Vapaavuoris fel att Finland vinner allt färre OS-medaljer
Noll medaljer. Zéro. Alltsedan OS-elden i Paris slocknade för ett par veckor sedan har vår blåvita idrottsnation idkat plågsam självrannsakan och kollektiv späkning. Vems är felet när Finland för första gången i världshistorien blev utan OS-medalj?
Flera OS-idrottare anklagar, de flesta anonymt, Finlands olympiska kommitté och lagledningen för bristande ambitioner, intresse och engagemang. Idrottarna upplever att de lämnades ensamma i Paris och att lagandan lyste med sin frånvaro. Ordförande för Finlands olympiska kommitté Jan Vapaavuori kontrar med att han sörjer den finländska idrottsgemenskapens sätt att behandla besvikelser.
Det är lätt att dra på katastrofrubriker, men gick det då så uselt i Paris? En skadad Wilma Murto kom på sjätte plats i stavhoppsfinalen, släggduon Krista Tervo och Silja Kosonen var fyra och femma i finalen och Toni Keränen kastade personbästa i spjutkvalet, för att nämna några. Var idrottsfolkets förväntningar på medaljskörd rätt ställda inför spelen?
Vi borde fråga oss vad som över huvud taget är möjligt för ett land på bara 5,5 miljoner invånare: ska Finland toppsatsa på ett brett spektrum av grenar eller hellre välja färre? Vi ska komma ihåg att våra fyra årstider pressar oss ännu mer eftersom vi hittills värnat om både sommar- och vintersporter.
Sannolikt kommer vår nation att kunna odla fram färre världsstjärnor i framtiden, och orsakerna är många. Krympande årskullar gör att juniormaterialet obönhörligen minskar. Det måste närmast ses som en slump att nå den absoluta toppen via en smal bas, och att någon springer sig ur slummen eller kastar sig ur urskogen till OS-prispallen sker allt mer sällan inom elitidrotten.
Unga rör också på sig allt mindre i vardagen, de hänger allt mer på mobilen och datorn, och ett stort utbud av hobbyer och nöjen tävlar om deras tid.
Framgång i dag kräver avancerade träningsmetoder och resurser, både fysiskt, tekniskt, psykiskt och strategiskt. Allt fler förstår också att det behövs en holistisk syn på idrottaren, och en idrottsledning som satsar på social samvaro och har förmåga att visa empati vid motgångar. Om Finland släpar efter utvecklingen, då ska idrottsorganisationer, träningsstaber och idrottare ställa sig framför en stor spegel. Då behöver vi eventuellt utomstående hjälp, som de svenska hockeytränarna Rikard Grönborg och Curre Lindström.
Svaret inom idrotten är alltid att det behövs mera pengar, och regeringens nedskärning på 40 miljoner euro av idrottssektorns finansiering svider säkert. Men vi kommer aldrig att uppnå en situation där alla idrottare och grenar har tillräckligt med resurser och träningshallar. Har vi däremot systemfel eller attitydproblem ska de rättas till.
Om vår olympiska kommitté anses vara för stor med sina 60 anställda kan man låta göra en extern utredning, med tillhörande åtgärdsförslag. Samtidigt: Hade Finland vunnit tre olympiska guld hade knappast någon ifrågasatt varken Vapaavuori eller storleken på kommittén. Det är inte bara idrotten som är brutal, utan lika ofta bänkidrottarnas krav på framgång.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.