Inte utan min konservöppnare
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”God mat – frisk luft – havet i närheten – solen över oss – och goda vänner runtomkring!”. Han som säger det upprepar det ordagrant varje sommar man träffas.
Till hans harang hör också: ”Den bästa måltid jag nånsin har ätit i hela mitt liv!” Själv har han inte lagt två strån i kors, det är hans syster som ordnat med allt. Det har han och den äldsta brodern alltid tagit för givet.
Hon har tyckt om att visa omsorger, det har varit hennes sätt att få respons. I dag skulle man uppmana henne att se till att få ”egen tid”. Vi vet ungefär vad man menar med det, men ”egen tid” har man väl i isoleringscellen eller i graven, annars är det alltid något som pickar och pockar. Det kallas livet.
Av veckotidningarna skulle Anne obarmhärtigt klassas som ”för snäll”. Jag provoceras lite av frasen, fast jag vet vad som avses: en som inte kan säga ifrån. Det kan lätt bli en roll.
Julian och Dick har nog aldrig sett lillasyster Anne som ett självständigt subjekt. När hon faktiskt höjer sin röst blir de teatraliskt förvånade: musen kan ju vara en riktig tiger!
Julian och Dick befinner sig i ett ständigt prepubertalt sommarlovsland men talar som gubbar. De inledande citaten är från sidan 95 i ”Fem löser en gåta”, utgiven på svenska 1963, originalet kom bara ett år tidigare.
När man nu hittar boken i en stughylla och läser här och där, är det som att bläddra i ett gammalt album. Själva är de sen länge pensionärer, Dick är ganska rund om magen, jag föreställer mig honom som ett par gånger frånskild och med dålig kontakt till barnen.
Julian är oroväckande tystlåten, hör man honom muttra för sig själv kan det vara något som ”Förbaskat också!” – kraftigare svordomar har han aldrig brukat. Sin konventionalitet har han dolt bakom sin roll som storebror, och storebrorsrollen murknar med åren. Närmare de sjuttio verkar han väldigt lite sugen på äventyr, hans närmaste fruktar att han är deprimerad, men mäktar inte säga det till honom.
”Nu ska vi bara lata oss och ha det skönt ett slag”, säger Anne beskäftigt midsommaren 2022, tillika på sidan 140 i ”Fem löser en gåta”. Den som läst många Fem-böcker vet att 140 är sista eller nästsista sidan, alla har samma format.
Syskonen hade varit olidliga utan Georgina, alias George, och hunden Timmy. George visade att det fanns en annan flickvärld än den där man skrek för en spindel och öppnade konservburkar åt sina bröder. Det var tillåtet att klättra och simma och ha en hund som bästis.
Killarna var imponerade av det, men berättelserna, lästa av en vuxen, läcker också kunskapen om att pojkflickan uppskattas mest bara på loven.
Som gammal vandrar George i berg, tänker jag mig, tar dykcertifikat, har ett foto av sin gamla hund i telefonen och inramat på pianot hemma. Hon har en partner, är tillfreds och glad.
Kanske har någon redan skrivit en hur-gick-det sen-pjäs om alla fem. Men poängen med böckerna är att inget förändras. Stämningen kring mysterier och skurkar smakar inte mycket spänning, jag somnar mitt i skurkjakten och boken trillar i golvet. Böckerna har mer en odefinierbar oro som ganska klumpigt jagas bort på sidan 140.
Stämningen kommer väl av att Enid Blyton började skriva böckerna under kriget. Då var det tryggt att veta det att skurkarna var utlänningar och att det alltid fanns mat: konserver, korv och scones.
Trygghet och semester är fortfarande lika med mat. ”Mat med stor bokstav”, som en av personerna i ”Fem löser en gåta” utbrister redan på sidan 9.
Barnböcker nu har mer magi än mat. Och ”Fem löser en gåta” är som att hitta en konservburk med bortsliten etikett. ”Ni har väl en konservbrytare?”, frågar Anne, nånstans mitt i boken.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.