Inte lätt att vara politiker i välfärdsfullmäktige – de kommer att tvingas fatta beslut där de sviker sina ideal, sin yrkeskår och sina väljare
Sjuttionio politiker från tjugosju kommuner sitter i välfärdsområdets högsta beslutsfattande organ, välfärdsfullmäktige, i Egentliga Finland.
Den här ledaren kunde egentligen sluta med det konstaterandet.
För i den enda meningen finns hela problematiken i ett nötskal.
Välfärdspolitikerna kommer från Åbo, städer som Salo och Reso, och små, små orter som Korpo och Vemo, från hela Egentliga Finland.
En del av dem möter sina väljare oftare än andra: i mataffären eller på skolans föräldramöte – både före och efter att allehanda beslut har fattats.
Lägg till att många av politikerna i fullmäktigeförsamlingen själva jobbar inom vården eller har en bakgrund i den.
Här finns åtminstone barnmorskor, läkare och sjukskötare. Det betyder att det finns en hel del expertis från fältet.
Många vet hur en vardag inom vården ser ut efter att själva hantera dess utmaningar varje dag – och natt.
Det är alldeles utmärkt.
Men det gör inte besluten lättare.
Alla som sitter i välfärdsfullmäktige representerar något politiskt parti.
Det är också alldeles utmärkt, det är så systemet fungerar.
Många har inte varit aktiva i kommunalpolitiken tidigare. Det är uttryckligen i vårdfrågor de är engagerade.
Många har med andra ord i högsta grad egna intressen att bevaka.
Samtidigt är många av dem rätt färska som politiker, utan erfarenhet av det politiska spelet.
Det kan vara både bra och utmanande.
Vi ska inte heller glömma bort att välfärdsområdet också handlar om hela den omfattande och mångfacetterade sektorn socialarbete både för barn och vuxna samt hela räddningsväsendet, med allt från första vårdare och ambulanspersonal till brandmän och räddningsdykare.
Ekonomidirektören Arja Pesonen betonade för politikerna att det kommer att bli nödvändigt med snabba beslut om hur det framtida nätverket av vårdtjänster ska se ut.
I klartext betyder det smärtsamma beslut.
Om inte regeringen och staten skjuter till mer pengar så kommer välfärdsområdespolitikerna att bli tvungen att besluta vilka vård- och räddningstjänster som måste dras in helt och hållet, minskas eller till exempel digitaliseras.
Det hemska är alltså att många av dem som har ställt upp i välfärdsområdesvalet och blivit invalda för att de vill försvara en viss sektor av vården, ofta där de själva jobbar eller vars arbetstagare de har lovat stöda, i stället kommer att bli tvungna att fatta beslut om att försämra – eller åtminstone förändra – vården.
Det är ingen avundsvärd sits, tvärtom.
De flesta invalda har också en stark lokalpatriotisk ryggmärgsreflex – några nedskärningar i den egna hemkommunen eller stadsdelen kommer inte på fråga!
Det finns kanske en tanke om att välfärdspolitikerna på sikt kommer att se till det bästa för välfärdsområdet som helhet.
Att de ska kunna ställa sig över frågan om hur många, eller få, timmar i veckan den egna hembyn ska ha tillgång till sjukskötare eller tandläkare.
Men att bygga upp ett sådant tänkesätt är inget som sker i en handvändning.
Vi återgår till konstaterandet i början: Sjuttionio politiker från tjugosju kommuner sitter i välfärdsområdets högsta beslutsfattande organ, välfärdsfullmäktige, i Egentliga Finland.
Många konkurrerande intressen, alltför lite pengar, en viss brådska.
Arbetet har knappt börjat.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.