ÅU 29.11.2018 04:00

När den kommunala ekonomin är ansträngd, social- och hälsovårdsreformens framtid osäker, och privata aktörers intresse för vårdbranschen skyhögt, då finns det en tendens bland beslutsfattare att ställa vården i ett motsatsförhållande till vårdfastigheterna.
Återkommande fraser är att man vill satsa på vården, inte på väggarna. Eller att det handlar om vården, inte om väggarna, som om det vore egalt var vården – allt som ryms under detta breda begrepp – äger rum.
Det här är inte så mycket en politisk insikt som det är ett resultat av ovannämnda faktorer: beslutsfattare försöker desperat balansera kommunens budget, vårdreformen hotar lämna kommunerna stående med tomma fastigheter, och bolag erbjuder lindring.
Också för en mindre marknadsliberal politiker kan erbjudandena vara lockande.
Det är inte nödvändigtvist oärligt, men det är strategiskt klokt och retoriskt förnuftigt att i ett sådant läge – när man står inför att sälja en social- och hälsovårdsfastighet – säga att det handlar om att fokusera på vården.
För om pengarna bara räcker till den ena, vem skulle då inte styra dem till vården?
Den här diskussionen förs just nu i olika versioner runt om i Finland. I vår region vet vi att Kimitoöns kommun brottas med fastighetsfrågor. De får eventuellt ett svar i kommunens arbete med att balansera budgeten fram till 2020.
Också i Åbo är det här en brännhet fråga. Stadsstyrelsen beslöt i måndags, efter omröstning, föreslå för fullmäktige att staden säljer alla aktier i fastighetsbolaget Turun seudun sosiaali- ja terveyspalvelukiinteistöt till svenska Hemsö Fastighets AB – en redan etablerad fastighetsägare i Åbo.
Affären, som skulle ge staden 130 miljoner euro, betyder att åtta vård- och sjukhusfastigheter på stadssjukhusets område övergår i Hemsös ägo. Staden skriver ett hyresavtal på elva år och avtalet flyttas över till landskapet om social- och hälsovårdsreformen blir av.
Det är värt att ge stadens social- och hälsovårdsfastighetsbolag några rader.
Det grundades för tre år sedan. Syftet var bland annat att skydda värdet på fastighetsmassan (med tanke på vårdreformen), att fördela riskerna som kommer att äga fastigheter och att kontrollera renoveringsskulden.
Av föredragningen framgår att målet inte nåtts. Stadens investeringsnivå har inte hållit jämna steg med den kumulativa renoveringsskulden. I stället har man undvikit totalrenoveringar och, för att citera, ”nöjt sig med renoveringsarbeten på en miniminivå”.
Man får intrycket att fokus från första början var på en affär som den nu aktuella.
På årsnivå uppskattas renoveringsbehovet vara kring två miljoner euro, något som stadens ekonomi inte klarar av. I föredragningen motiveras affären inte så mycket av vårdreformen – som dröjer – som av att stadens ekonomi försämrats kraftigt under detta år.
Affären skulle frigöra 128,5 miljoner euro, för Åbo att investera i något av de många projekt som den växande staden behöver.
Enligt avtalet är det inte längre staden som ansvarar för byggnadernas skick. Den nya ägaren ska se till att deras skick överensstämmer med hyresavtalet.
Man kan förstå den börda som befrias från beslutsfattarnas axlar i och med ett sådant avtal. Inte längre tyngd av renoveringsskuld kan de stå rakryggade och säga sig satsa på vården i stället.
Men det är fortfarande offentliga medel som går in i väggarna, oberoende av om vården ordnas av kommunen eller av landskapet.
Eller snarare: skattemedlen går till hyresvärden som bestämmer hur de går in i väggarna, och väggarna – sjukhusen, hälsostationerna, servicehemmen och så vidare – är också i framtiden direkt avgörande för vårdens kvalitet.
Att ställa vård mot väggar och säga sig satsa på den förra för att man sålt de senare är inte en frigörelse.
Det är i bästa fall ett samarbete. I värsta fall ett kostsamt beroendeförhållande där vården är ställd mot väggen och hyresgästen har få alternativ.

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln