ÅU 16.01.2018 05:30

En engagerad lärare som blir en medioker rektor. Stjärnförsäljaren som vantrivs som vd. Proffsanalytikern som borde ha förstått att tacka nej till anbudet om att bli avdelningschef.
Kanadensaren Laurence J. Peters använde i slutet av 1960-talet uttrycket ”att bli befordrad till sin inkompetensnivå” för att beskriva det fenomen han iakttagit i hierarkiska organisationer. Ambitiösa anställda vill gå vidare i karriären. Organisationsledningen vill uppmärksamma skickliga anställda genom att befordra dem till chefsposter. I värsta fall leder det till att alla till slut hamnar i positioner där de inte längre är så lysande.
I dag är organisationer mindre hierarkiska. Vid chefsrekryteringar har ideologin ändrat. Att arbeta sig upp från botten till toppen av organisationen ses inte längre som den enda vägen att bli ledare. Tvärtom uppfattas det ofta som en nackdel att ledaren är alltför väl förtrogen med detaljerna i organisationens verksamhet; en uppfattning som givetvis också har sina blinda fläckar. Risken för att en kompetent medarbetare eftersträvar eller blir tilldelad uppgifter som får henne att framstå som medioker har däremot inte försvunnit någonstans.
Inkompetenszonen omger oss alla.
Det handlar egentligen inte om att tvingas göra sådant man verkligen inte behärskar. En ekonom behöver sällan vara rädd för att tvingas rycka in som trafikpolis eller hjärnkirurg. Det handlar om att utrymmet för det man kan och brinner för äts ut av det man måste göra.
I sin memoarbok ”Alex” beskriver Alexander Stubb hur han inför sin kandidatur till partiordförande, som senare skulle leda honom in i uppgifter som statsminister och finansminister, varje morgon mellan klockan sex och sju systematiskt läste på om finländsk inrikespolitik. Han gjorde vad han kunde för att stärka sin kunskap, men saknade det engagemang han visat för utrikes- och EU-politiken. Trots att han läste på fakta nådde han aldrig den nivå där han med bibehållen trovärdighet kunde säga ”Hej, vårdreformen är världens viktigaste grej!”.
Inkompetenszonen är ekande brons och skrällande cymbal. Inkompetenszonen är fyra kilometer genom låglänt björkskog i slutet av en fjällvandring. Det är där man av ouppmärksamhet riskerar stiga snett och stuka foten, inte på det utmanande stenskravlet nära fjälltoppen.
Tillfälliga vistelser i inkompetenszonen är till och med att rekommendera. En gång behövde en arbetsgrupp någon svenskspråkig och någon som kunde förvaltning. Jag var både och, men det kändes som att flyta i land på en öde ö och bli mottagen av en främmande, om än välvillig folkstam. Alla andra hade likadan sektorbakgrund. De talade i bokstavsförkortningar och gapskrattade åt varandras anekdoter om legendariska tjänstemän på en statlig myndighet.
Efter de första mötena var jag så utmattad att jag somnade i tåget på väg hem. Sedan insåg jag att det bästa jag kan göra av situationen är att vara den som ställer frågor: ”Nu får du förklara den där bokstavsförkortningen” och ”Hur skulle du beskriva det där för någon som inte jobbat med saken i femton år?” Det visade sig vara till ömsesidig nytta. Kanske, kanske lärde jag mig också något om hur jag borde agera när någon utomstående träder in i min kompetenszon.
I idealfallet är din inkompetenszon någon annans kompetenszon. Då är det mest rimliga att dela på jobbet så att var och en koncentrerar sig på det de är bäst på. Ibland är det inte så lyckligt ställt. I de flesta organisationer finns det uppgifter som är allas ansvar, men inte nödvändigtvis någons uttryckliga kompetensområde. Jag skrev om det under rubriken ”Resten” i en tidigare ÅU-kolumn.
I en bloggtext på Suomen Kuvalehtis sajt (10.1.2018), apropå utredningen om Helsingforsbiskopen Teemu Laajasalos hantering av ekonomiska trenden, myntade Sami Kuusela uttrycket ”ekonomibebis”. Ekonomibebisen är en välutbildad och högt uppsatt person som under en täckmantel av hjälplöshet i praktiska frågor – ”Ja se, jag har så svårt att hålla reda på alla lappar” – slipper undan ansvar som är självklart för alla andra. Att på ett utstuderat sätt överdriva sin egen inkompetens kan vara en tråkig härskarteknik som försätter andra i svåra situationer.
Modern arbetslivsforskning vet berätta att konsten att trivas på jobbet bland annat handlar om förmågan att lägga till saker som ger arbetsuppgifterna mening. Gränsen mellan kompetens och inkompetens är lyckligtvis inte konstant, men det är ett gott råd att låta bli att med berått mod knuffa ut andra i inkompetenszonen.
Siv Sandberg
ÅA-forskare i offentlig förvaltning

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln