Ingen katt, alltså. Och det handlade ju om lådan. Men först det där med patiens.
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
En bra låda. En sådan hade jag häromdagen där hemma. Och en bra låda ska fyllas.
Det sägs att lådor är praktiska om man vill fånga en katt. De brukar ju alltid klämma in sig i sådana. Placera en låda på valfri plats. Vänta.
If I fits I sits, som det heter på meme-språket. Och:
Puny Hooman slave, give me noms.
Lådor och katter är lite som att lägga patiens i öknen. Hur du än tror att du är ensam där du står och svettas högst uppe på en sanddyn i Fezzan, mitt i Sahara, och inte ser en kotte ….
Okej, kottar är kanske fel ord. Hm. Kanske du inte ser en enda kamel eller beduin? Kanske inte ens en borttappad Paris-Dakar-tävlare?
Minns ni förresten världens ensammaste träd? Mitt ute i sandviddernas ingenstans stod akacian L’Arbre du Ténéré.
Och ändå var det en bilist som lyckades träffa det, 1973. Det döda, krockskadade trädet finns numera på ett museum i Niamey.
Men nej, ingen katt, alltså. Och det handlade ju om lådan. Men först det där med patiens. Om du tappar bort dig i öknen behöver du en kortpacke. Lägg en patiens och vips dyker någon upp och säger ”knekten går gå tian”. Räddad!
Och nu: lådan. Nu skulle det städas, enligt följande princip: ”Om all oreda packas om i en ny låda ser det ut som om jag har gjort något vettigt. Vuxenpoäng.
Och när man ska städa, så vad är då lika förutsägbart som katten-kliver-in-i-lådan? Jo, distraktionshotet!
Denna gång i form av rambambola, en Facebookuppdatering av en kollega i Österbotten. Vårdrambambola, skrev hon. Rambambola? Heter det inte krambambuli? Som i krambambuli i Kryddhulta? Eller…crambamboli?
”Ja det är jordens härlighet, och världens salighet förvisso. En härlig dryck för tjocka magar, och för den magre ganska gott… cram-bim-bam-bamboli, crambam-boli!”
Låd(städ)leken byttes mot googling. Man måste ju allmänbilda sig! Snapsvisan jag sjungit för länge sedan verkade ha en fascinerande historia som sträckte sig flera sekel bakåt.
Jag hittade spritbränneriet Der Lachs zu Danzig och kompositören Christoph Friedrich Wedekind – med pseudonymen Crescentius Coromandel – och en uppsjö av varianter av den krambamboliska drycken. Den sägs till och med vara något av Vitrysslands nationaldryck.
När jag hade surfat färdigt kände jag mig fullärd.
Och lådan låg kvar på golvet. Tom.
Inte ens en katt i sikte. Men oredan i skåpen springer ju inte bort.
Hinner googla en sak till…
Stefan Holmström
Chefredaktör
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.