Ingen bra strategi att sitta tyst och trycka i gropen, SFP
SFP vill ha fullt fokus på EU-valet i juni och ordförande Anna-Maja Henrikssons ambition har därför varit att skapa arbetsro för partiet för att säkra mandatet i parlamentet (se ÅU:s ledare 28.2).
En annan strategi hade varit att satsa hårt och konstant på politikens alla nivåer, inklusive presidentvalet, för att generera positiv synlighet och substansdiskussion. Att skylla partiets problem på bristfällig kommunikation är att göra det för enkelt för sig.
”Jag kommer med glädje att ge över stafettpinnen och det med stolthet över allt vi gjort tillsammans, över den fina folkrörelse SFP är och ska vara i framtiden”, skrev Henriksson på Facebook i samma veva som hon i tisdags förtydligade att hon inte längre ställer upp för omval som ordförande. Samtliga medier hade tydligen tolkat henne fel tidigare. Kommunikation är som känt en utmanande gren.
Samtidigt har politiker aldrig tidigare haft tillgång till så många olika kanaler att nå ut med sitt budskap i realtid och utan mellanhänder, till exempel i form av journalister. Varför tycks då SFP ha svårare än andra att höras och synas? Varför behöver SFP arbetsro inför ett EU-val medan andra partier kör på? Och varför missförstås just SFP:s ordförande? Vardagen och väljarna är ju lika digitala och krävande för andra partier.
Henriksson har tjänat sitt Österbotten väl och gjort en gedigen insats för partiet, inte minst som landets mest långvariga justitieminister. För det förtjänar hon respekt.
Det är ändå intressant att hon beskriver dagens SFP som en folkrörelse med tanke på att vi talar om ett parti vars understöd krympt till under fyra procent. SFP som alla regeringars murbruk hotar erodera och väljarstödet pekar nedåt. Mer folk och mer rörelse skulle behövas.
Men SFP håller fast vid det gamla mantrat om att vara partiet för alla och envar, fast det verkar vara oklart för allt fler vad partiet står för ideologiskt och resultatmässigt, framför allt som nuvarande regeringsparti.
Politiken i dag måste reagera på ett samhälle i snabb förändring och på medborgare som kräver omedelbara svar. Det ställer höga kommunikativa krav. Partier och politiker som inte kan formulera vad de står för och vad de får till stånd kommer obönhörligen att köras över av skickligare kommunikatörer.
Inget under att de senaste åren tärt på Henriksson.
Men risken finns att den som är slutkörd klär sig i en offerkofta och signalerar idel frustration och ingen framtidstro. Därför måste moderna ledare kunna delegera i stället för att toppstyra och moderna partier stå på en bredare bas. Henriksson har faktiskt två ministerkolleger vid sin sida, tre vice ordförande, ett partikansli med anställda och frihet att omorganisera uppdragen.
Om SFP vill hållas kvar i racet och vara något mer än ett halvljummet språkparti behövs vassare visioner och en bred partiledning som är aktiv, kommunikativ och engagerad i politikens alla nivåer.
Det skulle också ge Henrikssons efterträdare en bättre chans att orka.
Att sitta och trycka i gropen för att sedan hoppa fram lagom till EU-valet är ingen bra strategi.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.