Indignation är en uthållighetsgren
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det händer något upprivande tragiskt i Finland och alla börjar tala om varningsklockor, vem som först borde ha reagerat på dem.
Det kan stå klart att man lyssnat och reagerat på varningsklockorna, men att åtgärderna försenats. Tills det blev för sent. Arbetstiden för dagen kanske var slut, eller det var oklart på vems bord ärendet skulle ligga.
Slarv, missförstånd? Strikt följande av regler? Det finns tusen saker som kan stänga det fönster som kunnat släppa in räddningen.
Det har hänt att ett barn mött döden i sitt hem där föräldrarna inte varit kapabla att ta hand om livet. Fallen med de ihjälplågade barnen hör till det grymmaste man någonsin fått kännedom om.
Må det aldrig hända igen.
Må skolskjutningar aldrig hända igen.
De som talar om varningsklockor vet ofta hur allt borde ha gjorts. ”Vet”. Reaktionen är känslomässig, indignerad.
Att känna igen den känslan hos sig själv och andra är inte alltid bekvämt eller smickrande. Den kan vara en hastigt uppflammande upplevelse av rättfärdighet. Som sedan snabbt sparkas undan som en utbränd tändsticka. Det är lätt att bränna sig på indignationen. Och att slockna när det är färdigt känd.
Ska sägas: medierna hittar också, varje gång, vettiga och insatta personer, som i stället för varningsklockor för fram viktiga forskningsresultat och siffror, sådana med gedigen erfarenhet från arbete på fältet, med kunskap som de lugnt för fram. Man skulle kräva av medierna att låta dem höras med jämna mellanrum, utan att döda barn är incitamentet.
Indignationen är nyttig bara när den är uthållig och inkluderande. Motsatsen är avfärdande, exkluderande, något som så lätt kommer till uttryck i dag. Tidigare erors indignationspersoner skvallrade IRL eller ringde upp på trådtelefon. Nu kan man skriftligen uppdatera sig för stor publik lika fort som man pratar och snabbare än man tänker.
Sociala medier är kanalen för allmän indignation samtidigt som de utmålas som roten till allt ont. Av alla former av rundgång är den här en av de knepigaste. I skolskjutningar spelar varningar på nätet ofta en framträdande roll. Efter skolskjutningar kommer i regel en våg av hot mot skolor just där, hur allvarliga de är vet bara polisen.
Men allt elände i världen är inte sociala mediers fel. Mekanismerna är i alla fall klarlagda, ofta liknar de missbrukets. Nätets frestelser kan vara svåra att motstå och obegripliga för dem som fötts in i en analog värld. För unga är det en självklar miljö, men kompetensen att hantera gränslösheten är inte lika självklar. Det är fel av vuxna att lämna dem ensamma i tron att de kan.
Vi blir missbrukade av sociala medier om de bara får chansen. Vi har själva gett ifrån oss makten över vår tid och vår sinnesfrid helt frivilligt. Det är som när bankerna beklagar att vi frivilligt gett ifrån oss koderna till bedragarna. Synd, eller hur?
Det finns uppenbarligen luckor där något kan gå förlorat om vi inte förstår att värna om det. Vem ska söka pusselbiten (hur ser den ut?) och foga in den på rätt plats?
Den förolämpade, nonchalerade, förnedrade och utfrusna får lust – eller en reell impuls – att skjuta sina plågoandar. Vi trivialindignerade säger att vi inte är förvånade, men vad är det vi riktigt grundar oss på? En spelad inlevelse som bara är en avspark för att kunna hasta vidare?
”Er lag och ordning, den skulle jag skjuta!” Det säger en av de utsatta personerna (som samtidigt blir förövare) i ett välkänt drama av Minna Canth, åtminstone fram till min generation kan ganska många finländare placera det.
Hon avslöjade strukturellt våld och förtryck, representerade uthållighetsindignationen. Det är en gren som, vad man än kan tro, inte har tagit slut. Den behöver bara höras av oftare.
Här kan du läsa fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.