Nya Åland 30.10.2022 12:00

Redan långt innan Nya Åland når fram till hennes gårdsgrind vet hon att någon närmar sig – det ser utbildade ledarhunden, som passande nog heter Hero, till med all önskvärd tydlighet. Hero, ska det visa sig, är en högljudd men genomsnäll svart labrador.

– Han vet inte ens att tänderna kan användas till annat än att äta och att hämta saker till mig, säger dagens åländska idrottshjälte Natalie Örnkvist .

Det har alltså blivit dags för första delen i reportageserien med fokus på tämligen okända – men på så många sätt enastående åländska idrottare. Serien inleds med mångkonstnären Natalie Örnkvist, som har en osannolik meritförteckning, man kan säga att hon gör det hon vill, medan vi andra får nöja oss med att göra det vi klarar av.

– Ja, det kanske inte är en helt felaktig beskrivning, säger hon med det skratt hon genom hela intervjun har så nära till.

Inte särskilt många ålänningar kan säga att de haft ett tidigare världsrekord i sitt namn, eller att de har deltagit i tre skilda olympiska spel – och det för tre olika nationer. Men den imponerande meritlistan till trots är det en ytterst ödmjuk och verklighetsförankrad människa som tar emot Nya Åland i sitt hem i Saltvik.

– Jag gör inte så mycket väsen av mig, säger hon.

Stefan Öhberg/Nya Åland

Natalie Örnkvist berättar att hon är synskadad sedan födseln, men att hon kan uppfatta ljus i viss mån, åtminstone med det ena ögat.

– Eller, det kanske är hjärnan som lurar mig att tro att jag fortfarande förnimmer ljus ibland, jag vet inte, funderar hon.

Hennes numera bortgångna pappa var från Tornedalen, men Natalie Örnkvist, som tidigare hette Ball i efternamn, är uppvuxen i England.

– Mamma är till hälften engelska och till hälften walesiska, och min barndom tillbringade jag faktiskt dels i England, dels i Tyskland.

Synskadan är hon som sagt född med, och senare i livet tvingades hon också acceptera ett rörelsehinder som numera innebär att hon sitter i rullstol.

– Men så långt bak i tiden som jag kan minnas har jag varit idrotts- och tävlingsinspirerad. Jag har ju växt upp med två äldre och tävlingsinriktade systrar.

Hon var bara två år när hon, tillsammans med mamma Mary åkte med till simhallen där systrarna Elisabeth och Ruth tränade.

– Där och då skrek jag så mycket att jag också ville i vattnet att mamma till slut tröttnade och sade ”okej, fine”.

I samma veva hade familjen träffat en tonårstjej i simhallen, som drömde om att bli simtränare, och den korta historien är att den här tjejen blev den som lärde Natalie att simma – en lärdom som förde henne till en framgångsrik karriär i såväl målboll som simning.

– Jag friidrottade lite också, men kom alltid tillbaka till simningen. Och under en treårsperiod, innan Aten-OS, simmade jag väldigt intensivt, vilket år 2004 resulterade i mina fyra medaljer.

Medaljerna bärgade hon under tysk flagg, och fram till spelen stod världsrekordet på 50 meter frisim i hennes namn. 50 meter frisim var den sista grenen i Atenäventyret, och under spelen hade Natalie Örnkvist redan hunnit slå personliga rekord i samtliga av sina grenar.

– Och så kom den, min huvuddisciplin, säger hon och skakar eftertänksamt på huvudet.

Efter en tankepaus återupptar hon berättelsen:

– Jag var slutkörd och trött, och simmade min sämsta tid på hela säsongen.

Samtidigt gjorde brasilianskan Fabiana Sugimori , på banan bredvid henne, sitt livs lopp och noterade ett nytt världsrekord.

– Efter loppet intervjuades jag i tv och fick frågan om brasilianskan helt enkelt var bättre den här dagen. Arg och besviken som jag ännu var, svarade jag bara blankt nej, haha.

Natalie Örnkvists systrar bor numera i Spanien respektive England, och mamma Mary är också kvar i England. Själv kom hon till Åland år 2017 efter att ha studerat vid Sibeliusakademin i Helsingfors mellan 2012 och 2017.

– Jag vet inte riktigt varför, men i något skede sade jag till en kompis i Helsingfors att jag inte skulle ha något emot att jobba på Åland.

Och några år senare skulle chansen dyka upp när tillförordnade kyrkoherden i Saltvik, Carolina Lindström , kontaktade henne via en gemensam bekant.

– Hon frågade vår gemensamma vän om hon kände någon som kunde tänka sig att komma till Saltviks församling för att jobba – och det gjorde hon ju.

Efter att ha gjort sin församlingspraktik i Esbo församling, den största svenskspråkiga församlingen i Finland, tog Natalie Örnkvist chansen att bli kantor i Saltvik.

– Sedan dess kallar jag mig ålänning.

Innan hon blev Saltviksbo, men efter framgångarna som simmare i Aten, började Natalie Örnkvist spela målboll. Hon blev snabbt en av det tyska landslagets nyckelspelare och behöll den statusen i nästan tio år.

– Jag tror mig faktiskt vara den enda som har tävlat i tre olika paralympiader, för tre skilda länder. Först för England, sedan en kort tid för Tyskland och sist men inte minst för Finland.

Vi träffar Natalie Örnkvist en solig höstdag, under samtalet ligger Hero troget vid hennes fötter som för att skydda henne från den okända besökaren. Heros uppgift i livet är att bana väg för Natalie och vara hennes ögon, men mellan varven vill han bara vara som hundar är. Han pockar på hennes uppmärksamhet och vill gärna gå ut en sväng.

– Katten Kajsa och kaninerna Hallon och Hassel, hans kompisar, väntar där ute, säger hon.

Likt Hero, banar Natalie själv också vägen för synskadade som vill idrotta. Vid flera tillfällen har hon skrivit till den internationella paralympiska kommittén i ett försök att få till regeländringar.

– Det finns en del konstiga regler som borde ändras. När man tävlar i paralympics gör man det antingen som synskadad eller som rörelsehindrad – inte bägge. Om jag klassas som rörelsehindrad, tar man inte alls i beaktande att jag också är synskadad och därigenom blir det helt enkelt orättvisa tävlingsförhållanden, det vill jag försöka få en ändring på.

Har du fått några svar från kommittén?

– Nej, inte ens ett ”tack för ditt mejl”. Jag uppfattar avsaknaden av svar som att kommittén är medveten orättvisorna, men att de inte är intresserade av att göra något åt saken.

Inför dina OS tränade du enormt mycket – på vilken nivå håller du träningen nu?

– Just nu försöker jag träna simning med Ålands simförening fyra gånger i veckan, plus roddmaskin och styrketräning i form av handcykling och gummibandsövningar. Det brukar bli runt tolv träningspass per vecka, av olika slag.

Om det vore praktiskt och logistiskt genomförbart skulle hon gärna träna ännu oftare, eftersom FM-tävlingarna i Vasa står bakom hörnet.

– Men jag tror det vore svårt att övertyga KST att stå för så många fler resor i veckan.

Men du satsar på att delta i FM?

– Ja, absolut. Men det finns kostnader som behöver täckas.

Stefan Öhberg/Nya Åland

Vad betyder det för dig att få träna?

– Det är nog en del av mig som person, jag har alltid varit en tävlingsmänniska och jag har aldrig förstått det där med att umgås och prata om all möjligt annat medan man tränar – jag vill verkligen träna när jag tränar, säger hon med ännu ett hjärtligt skratt.

Hon berättar att simföreningens Mikaela Lingonblad är en stor inspiration och hjälp för henne.

– I och med att hon också är fysioterapeut förstår hon precis vilka problem jag har med olika muskler. Jag vill väldigt gärna ha med henne som assistent till FM, men vi får se hur det går med finansieringen.

Hunden Hero tycks ha glömt bort sin önskan att gå ut och tar nu en kort tupplur. Samtalsämnet glider in på synskadan och hur den har påverkat henne i livet.

Olika typer av funktionshinder benämns ju oftast som just hinder – vilka fördelar finns det med att vara blind?

– Att jag nog använder min hjärna mer än genomsnittet. Det låter kanske lite dumt och drygt, men jag tror att ni seende använder uppemot 80 procent av hjärnans kapacitet till att ta in synintryck. Jag har förmånen att använda den delen av hjärnan till att lyssna och tänka, säger hon och fortsätter:

– Jag uppfattar ofta saker i ett samtal som seende inte lägger märke till. Det var först efter gymnasiet som jag förstod att folk har uppfattningen att det är ett problem att vara blind. Det är det inte – jag kan göra precis allt jag vill göra.

Det är alltså vi som är vana att navigera världen visuellt som tror att blindhet är ett problem?

– Ja, jag tror det. Ni är så vana att använda ögonen att ni blivit beroende av dem. De flesta saker går att göra på andra sätt, men med minst lika bra resultat.

Vad borde vi icke funktionshindrade tänka mer på i vårt bemötande av funktionshindrade?

– Det är nog lätt att seende och icke funktionshindrade, i sina tankar, begränsar människor och har låga förväntningar på exempelvis synskadade. Jag tror det är jätteviktigt att försöka förstå att vi klarar av egentligen allt som ni gör – men på vårt eget sätt, säger hon och fortsätter:

– Egentligen borde det vara obligatoriskt för skolelever att titta på de paralympiska spelen – jag tror det kunde skapa tankar som ”om de kan göra det där – tänk då vad jag själv kan åstadkomma”.

Utöver att göra sitt bästa för att förändra den paralympiska världen är Natalie Örnkvist också en pionjär på många andra områden. Bland mycket annat vill hon få till stånd ändringar kring blindas rätt att framföra elrullstolar med assistans av sina ledarhundar.

– Så jag kontaktade två hjälpmedelsföretag i Helsingfors och förklarade min situation och att ÅHS ergoterapeut, som var väldigt stödjande i ärendet, var med på hela upplägget.

Svaren hon fick var att synskadade inte tillåts använda elektriska hjälpmedel – alls.

– Jag blev så arg, säger hon och tänker tillbaka på händelsen.

– Är det alltså bättre att använda en manuell rullstol som kräver bägge mina händer, där jag inte har någon aning om vad som finns framför mig? Eller vore det säkrare med en elrullstol där ena handen alltid är fri?

Stefan Öhberg/Nya Åland

Numera har Natalie Örnkvist, som den första blinda finländaren, sin elrullstol. Tillsammans med Hero navigerar hon, i sin stol, bland annat till arbetsplatsen – Saltviks församling.

– Efter mig har en till i Finland fått börja använda elektriskt hjälpmedel, och jag känner en i England. Så det verkar vara på rätt väg, säger hon.

Avslutningsvis – blir det några fler OS för din del?

– Vad ska jag säga? Det vore väldigt kul, men för en sådan satsning behöver jag få träna betydligt mer. Det är svårt att jobba 100 procent samtidigt som man tränar för ett OS, säger hon efter en lång stunds kontemplation.

Nya Åland
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln