I väntan på nästa avsnitt (må kraften vara med oss)
Chewbacca. Bekant från tidigare, men fågeln porg är ny, för gullig.
Star wars: The last jedi
USA 2017
3 av 5 sjärnor
Regi: Rian Johnson
Manus: Rian Johnson
I rollerna: Mark Hamill, Carrie Fisher, Adam Driver, Daisy Ridley, Laura Dern, Benicio Del Toro, Domhnall Gleeson med flera
2:30 F12
I universum. Vad är bättre: En stark ledare eller ett solidariskt tillsammans är vi starka?
Det är frågan. Med svar i ”Star Wars episod VIII”. ”The last jedi”, som filmen också heter, är en mellanfilm i en trilogi. Inledningen från ifjol var döpt till ”The Force Awakens”. Vi ser fram emot ”Episod IX”!
Aktuella filmens regissör och manusförfattare heter Rian Johnson (”The Brothers Bloom”, ”Looper”). Han är riktigt skicklig och har hittat på mycket roligt. Men han är rädd för fansen. Han fortsätter dock det intergalaktiska kriget mellan Imperiet och Rebellerna.
Det till kvantitet och medel överlägsna New Order hotar Rebellerna som måste fly. Evakueras. Från det stora skeppet till en bortglömd planet någonstans, ett tillfälligt skydd.
Rebellernas förluster är enorma; människoliv spills, utrustning och skepp förstörs i spektakulära rymdscenerier. Men de totalitärt mäktiga får nog bita gräs de också…
Rebellerna ledsagas av prinsessan, numera general Leia (Carrie Fisher).
Hon visar mod och uppfinningsrikedom. En kvinnas förnuft och handlingskraft. Flera kvinnors handlingskraft räddar vad räddas kan. I slutändan hela universum.
I förra avsnittet presenterades Rey (Daisy Ridley), en föräldralös flicka på en dömd planet.
Hon bär på ett obekant arv och hon får i uppgift att hitta och hälsa på prinsessans tvillingbror Luke Skywalker (samma, men nu skäggig, fårad och karismatisk Mark Hamill).
Han kan kanske rädda universum, om han vill. Med aktivt deltagande. På distans om inte annat. Eller ens lära fröken Rey använda sina nedärvda, inre krafter (och ett lasersvärd). Må kraften vara med henne.
Tidigare blev vi även bekanta med Kylo Ren (Adam Driver). Han bär på mörkret, och ljuset, i sina gener. Han slogs och han slåss mot och med Rey så ljussvärden slår koreografiska gnistor.
Skall hon som ännu inte vet varifrån hon kommit och vart hon är på väg kunna övertyga den i svart klädda mannen om fördelarna med ljuset? Och därmed få slut på kriget bland stjärnorna.
Berättelsen utspelas på minst tre olika plan och platser samtidigt, förflyttningarna är snabbare än ljuset men vi hänger med och tycker det är gemytligt.
”The last jedi” är en bra film. Faktiskt även som Film. En härlig saga för alla. Charmerande naiv. En opera. Ett spännande äventyr.
Roliga bifigurer, gulliga djur och vitsiga robotar. Modernt politiskt korrekt. Antihjältar släpper loss instängda och plågade fantasidjur. Robotar är bra redskap (som gärna får stå för flertalet vitsar).
Berättelsen är en trevlig blandning spänning och humor, och klok populärkultur avspeglar nutid. ”Star Wars” är och har alltid varit något av det bästa inom science fiction
”The last jedi” (eller åttan) är som sagt en mellanfilm, utan början, utan slut. Nian kommer att vara fantastisk; förutsatt att Disney (som köpte Star Wars för en tid sedan) och regissör JJ Abrams vågar satsa på något helt nytt.
Hittills har de olika regissörerna visat farligt stor respekt för fansen. Vid det här laget måste den invanda publiken klara sig utan nostalgin och kunna häpna inför nya lösningar och nya hjältar?
Nya hjältar redan nu är bland andra amiral Holdo (Laura Dern), afroamerikanska desertören Finn (John Boyega), mekanikern Roce Tico (Kelly Marie Tran) och tjuven och hackern vitsigt spelad av Benicio Del Toro.
Vad mera. Rymdskepp och rymdscenerier är snyggt filmade i fina scenografier (förundransvärt snyggt med tanke på dagens datorkonkurrens).
Hela registret av karaktärer är intressant (fast ingen engagerar desto mera). Djuren och varelserna är gulliga och roliga. Plus humoristiska robotar.
Även om det handlar om krig (bland stjärnorna, mellan stjärnor) blir det sällan för grymt, för blodigt, för spännande. Åldersgränsen tolv har respekterats hela vägen.
I trevligt sällskap är två och en halv timme filmtid kort tid. Framåtrörelsen i mellanfilmen är ibland bortglömd, men hisnande bild och öronbedövande musik, som på en opera, får oss att glömma den detaljen.
Men vi blir å andra sidan inte speciellt överraskade av någonting i den här berättelsen.
Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.