Bokrecension: I tystnadens spår gror våldet
Karin Erlandsson 2018
foto: Matilda Saul
Pojken
av Karin Erlandsson
Omslag: Sanna Mander
Schildts & Söderströms, 2018
201 s.
Karin Erlandssons teknik som deckarförfattare är att låta mycket av berättelsens personer få bli i skuggan. Det är också pusseldeckarens metod. Och det kan vara så människor beter sig på små orter: har man en hemlighet eller något som är känsligt berättar man det inte frivilligt under några omständigheter – kanske aldrig.
Kanske är det småstaden som är den skyldiga i de två deckare som Erlandsson redan hunnit skriva. ”Missdåd” kom ut 2016, ”Pojken” heter den nya. Båda utspelar sig i Nykarleby, kanske borde man skriva ”Nykarleby”. Alla som kommer från små orter där man kan placera alla och vet vems barn man är, kan känna igen stämningarna.
Central person i bägge böckerna är Sara Kvist, nyutbildad journalist som får jobb på lokaltidningen. Det är 1990-tal och man jobbar med trådtelefon och funderar stressat om texterna blivit sparade i apparaturen när det blir elavbrott. Saxen – det fysiska föremålet – är fortfarande ett viktigt arbetsredskap på redaktionen.
Sara hamnar i stan för att hon följer sin pojkvän, det visar sig vara ett stort misstag, hon blir misshandlad av honom. Minnet av det rinner in i ”Pojken”, Sara är fortfarande rädd, hon vågar inte bo i sin lägenhet utan tar sin tillflykt till Lea, den gamla kvinnan som bor vid torget, en fin utkiksplats, som det visade sig i den förra deckaren.
Finns det en god människa i Deckar-Nykarleby är det Lea. Hon tar hand om Sara i en situation där en insats behövs. Var är alla kuratorer och terapeuter i småstaden? Kanske de inte finns, kanske alla strukturer och sedvänjor är så stela att sådana tjänster aldrig erbjuds. Kanske läsaren inte ska tänka alls på den saken. Sara är hursomhelst traumatiserad.
Det är också Krister, änkling efter Monika, hon som dog våldsamt i ”Missdåd”. Han möter sin sorg med att sova. Han försummar svårt sina barn, Jonas och Kajsa. Han ser inte hur Jonas, som är sjutton, råkat in i en stor förtvivlan och är redo för desperata handlingar.
Jonas har uppenbarligen en inmutning i boktiteln ”Pojken”, men han är inte den enda, ska vi se. Karin Erlandssons bästa sida som deckarförfattare är att hon kan dosera spänningen. Och hon bryr sig inte om att placera ett mord i första kapitlet, i stället får det potentiella våldet glimta fram med jämna mellanrum.
Men det försiggår också mest i läsarens föreställning. När Kajsa under det ändlösa snöfallet åker iväg med Robert i stans enda plogbil vet man vad han är kapabel till (också utan att ha läst den första deckaren) och blir kall inombords.
”Missdåd” utspelade sig en liljekonvaljvår i småstaden, nu är det vinter. Det snöar och snöar, och tidningsredaktionen har bara ett ämne för följande tidningsnummer: snön. Snön drar åt snaran än mer, gör den snäva miljön ännu mer begränsad.
När det dramatiska händer samlar sig alla som en skock tafatta betraktare. De här passagerna hör till bokens höjdpunkter, tycker jag, det är liksom tomt och förvirrat, ingen vet riktigt vilken riktning händelserna ska ta, majoriteten är inte riktigt på det klara med vad som händer.
Relationerna mellan personerna är det som styr berättelsen, skildringen närmar sig dem turvis, kommer tätt inpå, för att sedan dra sig tillbaka och uppmärksamma en annan, en klippteknik vi känner från filmade deckare.
Utredningen av brotten sker också utanför det berättade. ”Pojken” slutar innan en sådan överhuvudtaget kan börja. Ortens polis, Harry, kan inte heller göra så mycket utan uppbackning utifrån. Spänningen är den traditionella deckarens, men upplägget liknar mer till exempel Satu Rasilas pjäs ”Kohtalona murha”, som för övrigt sattes upp på ÅST (”Drabbad”, 2009) i regi av Maria Lundström.
Den handlar just om vad som sker med dem som har att leva med konsekvenserna av ett våldsbrott, om offrets närstående. Ofta påminner ”Pojken” om den. Men dess främsta fördel är att visa hur våld och hänsynslöshet och oaktsamhet ligger och pyr i en miljö där tigande och oförmåga eller ovilja att formulera känslor och behov får råda.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.