I sprickorna kommer ljuset in
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
En dryg vecka sedan satt jag i Åbo Akademis huvudbibliotek och bläddrade igenom gamla brev och protokoll i arkivet för Statsvetenskapliga Klubben vid Åbo Akademi tillsammans med några andra studerande.
SF-klubben ska få en ny historik vid sitt 100-årsjubileum om fem år och jag tillbringade en längre lunchrast med att bekanta mig med livet vid den statsvetenskapliga fakulteten vid ÅA på 1940-talet.
Verksamheten stannade i stort sett av helt och hållet under krigsåren och jag kände mig djupt berörd av de korta brev som föreningens medlemmar skickade tillbaka till Åbo från fronten.
Nu har beredskapslagen tagits i bruk igen, för första gången sedan krigsåren. Det är svårt att begripa. De kommande veckorna, troligtvis månaderna, får människor här och i många olika delar av världen befinna sig en förändrad vardag, som består av att minimera sociala kontakter och vänja sig med nya digitala verktyg.
För andra innebär vardagen nu en balansgång mellan att hålla samhällets vitala funktioner, såsom sjuk- och barndagvården i gång medan man ser till att de egna barnen klarar sig ensamma hemma. En total omställning av vardagen väcker säkert också många negativa känslor, men det som främst lyser igenom är solidaritet emellan människor.
Sociala medier, som bara några veckor sedan fungerade som en plattform för hatprat, har nu förvandlats till nätverk där man delar tips på hur man kan underhålla en fyra-åring, undervisar varandra i hur olika digitala verktyg fungerar och erbjuder hjälp med att införskaffa förnödenheter åt varandra.
Till och med Twitter, som vanligtvis är fyllt med mer eller mindre viktigt gräl och tjafs har fyllts av tips på saker man kan göra under karantän. Och mitt i krisens europeiska epicenter, Italien, har man hittat sätt att umgås tillsammans trots utegångsförbudet genom att tillsammans musicera på balkonger.
Mitt i allt det mörker som en grundläggande och omskakande kris i form av en pandemi för med sig, kommer ljuset in.
De följande veckorna och månaderna kommer säkert att vara långa och tunga för många. Avsaknaden av dagliga rutiner kan ge upphov till ångest och många gamla och unga tappar nu sina dagliga sociala kontakter.
Men idag behöver inte social isolation betyda ensamhet. Till skillnad från 1940-talet, har vi möjligheten att snabbt och enkelt höra av oss till varandra. I de brev som skickades till SF-klubben från fronten, lyser tacksamheten av att bli ihågkommen igenom. Nu om någonsin, är en bra tid att höra av sig till nära och kära och hjälpa varandra igenom krisen så gott man kan.
Det är fint att betrakta den solidaritet som uppstått under de senaste veckorna. Onödigt tjafs och gräl är åsidosatt och alla arbetar mot ett gemensamt mål i form av en trygg vardag. Jag kan bara hoppas, att den känsla av gemenskap som uppstått nu håller i sig igenom och över den här krisen.
Efteråt är det nämligen många, framförallt inom de branscher som nu ser till att samhället hålls i gång, som verkligen behöver få vila upp sig.
Helmi Andersson
studerande, studentkårsaktiv, Åbo Akademi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.