I sommar ska Joakim köra moped igen
Sju månader efter olyckan. Joakim Drugge krockade med mopeden i en personbil och bröt lårbenet. Vägen tillbaka har haft sina krumbukter. Foto: Anja Kuusisto
I en notis i tidningen Västra Nyland i september ifjol noteras en olycka mellan en mopedist och en personbil. De inblandade förs till sjukhus, men skadorna var inte så allvarliga – hette det då.
– Jag tycker nog skadorna var allvarliga, säger 15-åriga Joakim Drugge som har kämpat med olyckans konsekvenser varje dag sedan dess.
En liten notis för oss andra, något som förändrar livet för en inblandad. Och 15 september 2017 är ett datum som Joakim Drugge aldrig kommer att glömma.
Han är en niondeklassare i Ekenäs högstadieskola som också har ett hem i Kimito, där pappa, farmor och farfar finns. Mopedkortet hade han fått i maj på årskurs 8, det var då han fyllde 15.
Olyckan inträffade en vardagsmorgon då han körde till skolan.
– Jag har nio kilometer till skolan och det är en sandväg hem till oss. Den här morgonen var jag lite sen, säger Joakim med en suck.
– När jag redan är i stan, riktigt nära skolan, är det en bil framför mig som kör väldigt sakta. Jag ska köra förbi den då den gör en vänstersväng. Kanske den blinkade först när den svängde, jag hann i varje fall inte reagera alls.
– För mig är det bara svart, jag vet inte hur det går till, men man har berättat att jag flög över bilen och slog sedan i backen. Därifrån minns jag att någon ser ner på mig och att folk springer av och an. Det är en städare och en hjälplärare från skolan och de ringer ambulansen.
Att det är illa med benet känner han. Han förs till barnsjukhuset i Helsingfors där man efter röntgen konstaterar att lårbenet är brutet. Trots allt vad de kommer att innebära har Joakim haft tur.
– Hjälmen flög av, jag hade inte haft fast den ordentligt, säger Joakim och ser mig rakt i ögonen. Jag hade ett sår i pannan.
Vi vet båda att det här var det som avgjorde reste av livet för honom – hade han slagit sönder sitt huvud på samma sätt som sitt lårben hade vi inte suttit i det här samtalet nu, hans prognos hade varit en helt annan.
– På sjukhuset fick jag vänta många timmar innan operationen började. Det de sen gjorde var att operera in en lång metallnål, så heter den på finska i varje fall, som skruvades fast i benet. Den och några skruvar ska jag alltid ha i benet.
– Något gips blev det inte utan jag fick genast från början börja öva mig att stöda på benet igen.
Det blev en knapp vecka på sjukhus och några dagar hemma, sen ville Joakim tillbaka till skolan. Träningarna för att få benet att fungera igen, få upp muskelstyrkan, blev en daglig motionsform. Fysioterapeuten gick han hos ungefär en gång i veckan.
– När någon månad hade gått började fysioterapeuten säga att allt inte är som det ska. Trots att jag får muskler tillbaka i benet så reagerar inte benet som det borde.
Nu följde en magnetröntgen. I samband med lårbensbrottet hade man på barnsjukhuset inte märkt hur korsbanden bakom knä hade skadats. Han skulle bli tvungen att få nya senor och det blev en ny stor operation, den här gången på Tölö sjukhus i Helsingfors. Där låg han några dagar.
– Efter det var jag här i Kimito, mestadels hos farmor och farfar. Jag får bra service där, ler Joakim.
Farmor Kerstin Drugge tycker helt enkelt att då båda föräldrarna ändå är på jobb dagtid, var det naturligt att föreslå att Joakim flyttar in hos dem ett tag. Att ha någon som hjälper med dagliga rutiner och uppmuntrar till både läxläsning och träningsprogram är bra för vilken konvalescent som helst.
– Jag har träningar jag själv ska göra och så träffar jag en fortfarande en fysioterapeut. Det är egentligen nu först efter den andra operationen jag har varit tvungen ha kryckor, först två, sedan en. Nu klarar jag mig inomhus utan, men ute använder jag en krycka som stöd, jag har inte tillräckligt med krafter i benet.
Tidigare har till exempel fotboll varit en hobby, efter det här blev det totalförbud på fotboll, och andra sporter där knät riskerar att vridas, för ett år framåt.
Att springa är omöjligt – ännu. Prognosen är att höger ben aldrig kommer att fungera precis som vänster ben, men om några månader är läget redan ett helt annat än nu. Nu har nämligen Joakim ett stöd kring benet som han endast får ta av då han duschar. Han ska ha det ännu någon månad.
– Jag har läst mera än förr och inte är jag så bra i skolan men jag hoppas att jag kommer in i gymnasiet, säger Joakim.
När han gjorde nians prao valde han en verkstad där han fick fixa upp sin kraschade moped.
– Det gick inte riktigt med bara praodagarna, det tog lite mera tid. Men nu är den i skick igen. Och redan i höstas köpte vi en skoter som jag då kunde köra med, men efter den här andra operationen har jag inte ännu kört.
Nu far han med skoltaxi till skolan och nästa höst då storasyster Juliana får körkort hoppas han kunna åka med henne. I sommar ska mopeden tas i bruk igen.
När du låg på sjukhus, tänkte du mycket på olyckan?
– Jag har tänkt på att det var onödigt, och dumt att jag var sen den där morgonen, jag kunde ha startat tidigare.
– Mer har jag tänkt på att vi har fin sjukvård i det här landet. Och på att hjälmen ska spännas ordentligt.
Joakim Drugge
- Ålder och skola: 15 år, går i Ekenäs högstadieskola.
- Bor: Med mamma, storasyster och en katt i Pojo, Raseborg. Emellanåt med pappa i Kimito.
- Mopedmärke: Derbi Senda.
- Hobbyn: Att vara med kompisar, spela på Playstation.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.