I Skinnarvik i Dragsfjärd har sprängämnen av alla de slag förvarats, reparerats och servats i femtio år
Ytorna är skinande rena och dammfria i den elektriska verkstaden i Skinnarvik mindepå i Dragsfjärd. Här arbetar Ilpo Salojävi med en bottenavståndsmina. Minan är gammal, men dess sensorer är bra för olika test.
– Jag var tidigare på Nokia och Teleste men har nu arbetat här i to år. Jag visste inte ens vad som fanns här då jag sökte jobbet.
Salojärvi är klädd i blå kläder, som kan närmast beskrivas som mysmjuka. De är specialtillverkade för att minimera statisk elektricitet, som kan störa test av minornas känsliga sensorer.
– Varje gång kläderna tvättas testas de, säger teknikerkaptenlöjtnant Janne Nurmi.
Äldre minors sensorer är ännu bra för experiment, säger Ilpo Salojärvi. Foto: Stefan Holmström
På en vägg finns en ESD-apparat – det står för ”Electrostatic Discharge” – med vilken man kan testa hur laddade ärmar och skor är.
Statisk elektricitet är inte heller välkommen då man hanterar sprängämnen. Det explosiva i alla minor avlägsnas ändå innan de servas i depåns elektriska eller mekaniska verkstäder.
I samma hall som Salojärvi arbetar Bjärnåbon Pasi Villa. Också han har arbetat på Nokia.
– Jag har varit här 1 år och 8 månader. Det går lika snabbt att komma hit som då jag åkte till jobbet i Salo, där man alltid fastnade i morgontrafiken.
Det här är nästan som vilken elektronisk verkstad som helst, säger Bjärnåbon Pasi Villa, som tidigare jobbade på Nokia i Salo. Foto: Stefan Holmström
Arbetsborden i hallen ser ut som arbetsborden i vilken elektronisk verkstad som helst. Vissa saker får ändå inte fotograferas. Och mitt i salen finns en inre byggnad som står på gummidynor, för att minska vibrationer, men också för att skapa en så kallad Faradays bur – ett utrymme som är avskärmat från elektriska fält.
I grannhallen finns den mekaniska verkstaden. Här arbetar Kimitobon, mekanikern och mingranskaren Niklas Friman, ursprungligen från Dragsfjärd.
– Jag arbetade i Björkboda låsfabrik på 1980- och 1990-talen innan jag kom hit. Det här är som vilken metallverkstad som helst, säger han.
Knappt hälften av de som jobbar på mindepån är svenskspråkiga.
Med sovjetiska minor kom också fortbildningsmaterial, som detta kopplingsschema. Foto: Stefan Holmström
På golvet ligger flera avlånga sovjetiska PM83-1-bottenavståndsminor, som representerar äldre teknik. På ett bord står en rund kontaktmina, av krigstida modell men fortfarande fullt användbar.
Bottenavståndsminor reagerar på ljud, magnetfält eller tryckförändringar i vattnet. Kontaktminor exploderar då fartyg träffar dem. Alla ska servas och testas regelbundet.
– För en del material kan serviceintervallet vara ett–två år, för annat hela tjugo år, säger Jussi Hietaniemi, kommendör i Skinnarvik.
Mitt i verkstaden står också ett exemplar av den splitternya inhemska PM16-bottenavståndsminan, tillverkad av Forcit. Den har gult lock, vilket innebär att den är en övningsmina. Minan ser kanske ut som ett kompostkärl men utgör en högteknologisk kontrast mot traditionella minor.
– Forcit och DA-Design är lite av hovleverantörer för oss då det gäller de nyare minorna. Det känns bra att ha inhemska leverantörer och inhemskt kunnande, säger Hietaniemi.
Beväringar syns sällan här
Det är inte många människor som syns till, trots att ungefär sjuttio människor arbetar i Skinnarvik. Hälften av dem är olika mekaniker, tekniker och ingenjörer.
När de sprids ut i de olika byggnaderna på det tvåtusen hektar stora området verkar allt lite överdimensionerat – men det finns en enkel förklaring. Om beredskapen höjs, ska här rymmas många till som arbetar med marinens minor, robotar och projektiler.
Beväringar kommer till området endast i samband med övningar. Det här återspeglar också det nutida säkerhetstänket inom försvarsmakten. Förr kunde beväringar ges ett helt annorlunda ansvar.
– I dag bevakas våra områden av anställd professionell personal med fullmakt att stoppa och gripa samt med kunskap om maktmedel. Förr gav man ett stormgevär åt en beväring och sade ”skjut om någon kommer för nära”, säger Hietaniemi.
Portarna är många på området. Foto: Stefan Holmström
Det finns också annat som har förändrats totalt. Allt i Skinnarvik är byggt så att explosionskraften – i fall av en olycka – riktas mot det håll där risken för skador är minst.
– Förr hölls sprängämnen i hallar med mineritväggar men nu förvaras de i bergrum eller i bunkrar som är helt eller delvis täckta.
Ytterligare en förändring är de tomma radhusen på området. Förr bodde många av de anställda här, på samma sätt som på så många andra militära anläggningar och garnisoner.
Folk har blivit rörligare och byter också lättare jobb än förr.
– Vi anställer gärna folk som bor nära. Med kortare arbetsväg är det mer sannolikt att de stannar här. Det tekniska kunnandet är såklart ändå det som avgör valet, säger Hietaniemi.
Många av dem som arbetar här bor i närregionen, men det finns också sådana som bor i Pargas, Åbo och Salo. När ÅU besökte depån fanns det faktiskt tre lediga jobb.
En hjort per år
Då mindepåns plats valdes på sextiotalet handlade det om geologiska orsaker.
– Det var i första hand den goda berggrunden som avgjorde. En annan viktig sak var hur fartyg kunde lägga till, säger Hietaniemi.
När fartyg ligger i hamn kan de också pumpa sitt avloppsvatten in i kommunens nät.
– Marinens fartyg pumpar aldrig ut något i havet.
Då fartyg ligger i hamnen kan besättningen koppla av med frisbeegolf, basket och volleyboll eller jogga på motionsslingor i skogen. Och så finns såklart en strandbastu.
– När vi fick hit en ivrig tyngdlyftare så byggde han ett litet gym här, så vi har också en egen ”konditionsklubb” skämtar Hietaniemi.
Det finns också annan fritidssysselsättning. Området har ett eget jaktlag och på väggen i Hietaniemis arbetsrum hänger tre jaktroféer.
– Det har blivit en hjort per år, säger Hietaniemi, som tillträdde som kommendör i början av 2016.
Han har tidigare arbetat på Gyltö och Örö, varit på tre utlandsuppdrag samt arbetat vid marinens stab.
På gården finns ett litet minmuseum i en container. – Vi brukade få förfrågningar om något som kunde ställas ut på mässor, så vi byggde den här, säger Janne Nurmi. Foto: Stefan Holmström
För utomstående är tillträde förbjudet, också till det 800 hektar stora vattenområdet som hör till mindepån. Människor som kommit för nära brukar avlägsna sig utan knorr, säger Hietaniemi.
– Ibland handlar det om bärplockare, ibland om fiskare. Vintertid kan det också komma folk på skridskor.
En gång dök en grupp svenska långfärdskridskoåkare upp vid stranden. De hade startat från Pargassidan och råkade i knipa då ett av marinens fartyg anlände och drog upp en ny ränna.
– De var dåligt utrustade och hade varken kastlina eller isdubbar.
Sällskapet tilläts komma i land och ta taxi.
– Det höll på att bli mörkt och en av dem var dessutom helt utmattad vid det laget.
Ny öppenhet inom försvarsmakten
Mindepån var i nyheterna också i samband med polisens tillslag mot företaget Airiston Helmis skärgårdsfastigheter i höstas. Hietaniemi pekar på kartan ut två små granntomter som är i utländsk ägo.
– De ägs av ett estniskt företag som betalar väglagsavgift som alla andra.
Tomterna är för övrigt till salu, säger han.
– Kanske operationen i höstas sände en viss liten signal till någon annan stat. Vi diskuterade såklart också det här och det är klart att vi är intresserade av var det finns utländska markägare.
Överlag kan man säga att det finns ny öppenhet inom försvarsmakten. Det säger Dag Nylund, teknikerkaptenlöjtnant och produktionschef.
– Förr var det mer hemlighetsmakeri men nu är det bra folk vet lite mer.
Det går inte att ta miste på var man är. Här lägger marinens fartyg till. När båtfolk kan läsa texten ”Skinnarvik” har de kommit lite väl nära, säger Dag Nylund. Foto: Stefan Holmström
Dag Nylund kommer ursprungligen från Åbo. Han har arbetat i Skinnarvik sedan 1983. De första tio åren som civilanställd, senare som officer. I augusti väntar pension.
– Minor är försvarsvapen, inte för anfall. Och det är lämpligt för vi har ju en försvarsmakt.
Mycket har förändrats. Nu kan vem som helst kolla satellitkartor med hjälp av Google – och i Skinnarvik har det mesta flyttats in i grottor.
– Förr var vi noga med att inte hugga upp alltför mycket av skogen, så det inte skulle synas så exakt uppåt vad allt vi hade här. I dag är det kanske också meningen att vi ska visa upp oss lite, tillägger Nylund.
– Det som är hemligt är vad som finns här och hur det används, säger Hietaniemi.
Omgivningen påminns varje onsdag klockan 12 om mindepåns existens. Då testas de starka sirenerna.
– Det är ingen atomklocka så tyvärr sker det här inte alltid exakt klockan 12, Man kan inte ställa klockan efter sirenen, skrattar Hietaniemi.
Det som är hemligt är vad som finns här och hur det används, men i övrigt är det inte fel med lite öppenhet, säger Jussi Hietaniemi. På det stora fotografiet syns den gamla karaktärsbyggnaden. Foto: Stefan Holmström
Mindepåns kontakter med omvärlden har ökat på många sätt. Grannar ges ett tiosidigt kompendium med säkerhetsinformation och det lokala väglaget får hålla sina vårmöten i mindepåns matsal.
– Jag brukar samtidigt berätta lite om oss, säger Hietaniemi.
Få minns det som funnits här tidigare, såsom det lokala glasbruket, ridstallet, äppelodlingarna och gårdens huvudbyggnad. Den fick förfalla ändå till början av 1990-talet.
– Museiverket tillfrågades. Svaret var att byggnaden representerade olika byggstilar och inte hade ett värde.
På den tiden var praxis annorlunda: Byggnaden brändes. Det var inte mycket som räddades.
– Det som är kvar är väl ett matbord och en slöjdbänk. Och vindflöjeln, säger Nylund.
Den ståtliga vindflöjeln finns nu i en stor vitrin i ena verkstadens pausrum.
Hietaniemi återger en anekdot han har hört:
– Det sägs att Museiverket senare tog kontakt på nytt. De tyckte att byggnaden kanske ändå kunde sparas då den nu trots allt var lite speciell …
Mindepån
Marinens depå i Skinnarvik monterar, servar och förvarar marinens robotar, minor och andra sprängämnen.
Depån är ett truppförband som är underställt 2. Logistikregementet, vars stab finns i Åbo.
Logistikregementet hör till Försvarsmaktens logistikverk (PVLOGL), en resultatenhet som grundades 2015 som en del av försvarsreformen.
Läs också:
Ett rusthåll som blev ett stort glasbruk: Det lilla samhället i Skinnarvik har en färgstark historia
Tack för påpekandet om ordet grotta, det förekommer faktiskt lite väl ofta här i Svenskfinland – särskilt i ordet ”parkeringsgrotta”.
En grotta är naturlig, de utrymmen i berg som mänskan skapat heter bergrum på svenska, men många direktöversätter från finskan som inte har skilda ord för naturliga hålor och mänskliga. Annars en bra artikel