I livets sommar
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
På midsommardagen för hundra år sedan dog diktaren Edith Södergran. I annonseringen till ”Dagens dikt” i Sveriges Radio den 24 juni tyckte jag de sa att hon blev trettiåtta år, men det stämmer inte, och kanske artikulerade anmälaren bara slarvigt.
”Landet som icke är” fick en snygg uppläsning och följdes, som brukligt, av ett kort musikstycke, Hugo Alfvéns ”Skogen sover” med instrumenten violin och piano. Mycket vackert. Skog och träd omtalas ofta hos Södergran.
Det finns nästan inget jag uppskattar så mycket som när en redaktion anstränger sig för att kombinera text, röst och musikinramning på allra bästa sätt. Då skapas ett lyckligt minne hos den som lyssnar.
Edith Södergran var trettiett när hon dog. Tragiskt. Och därtill – att dö på midsommardagen. Man glider lätt in i en lite oskön känslofrossa, en mall som vår kultur har lärt oss. Ung kvinna, sjukdom, dikt, död.
Skör, ung, kreativ kvinna som far illa – varför fastnar vi i den bilden? Jag läste en ganska ny roman som speglade detta, tyckte om den tills den presenterade sig som teveserie. Där såg man tydligt den bur av föreskriven melankoli som stängde in den unga kvinnan.
Konst och berättelser behöver inte vara självhjälpsplaner (ska inte vara det), men någonstans kunde väl få finnas en gnista, eller en antydd alternativ väg, som utgick från henne själv och inte från synen på henne.
Man kan lära sig bort från den fastlåsta bilden av Edith Södergran själv. Och till exempel av Matilda Södergran, som faktiskt är släkt med E. Såna kopplingar får det att pirra lite skönt i det finlandssvenska nätverket där berömda släktingar smäller löjligt högt.
Jag frågade Matilda Södergran om släktskapet en gång, hon skrattade och redde ut det. Nu har jag glömt hur det var, och det är inte läge att fråga om – skönt det!
Matilda Södergrans korta roman ”Nell” läser jag också som ett farväl till allt som stänger en inne. Det kräver koncentration och mod att röra vid allt, röra vi det också med språket.
”Nell” tar plats i hyllan för tunna och viktiga böcker, dem man stoppar i fickan när man ska resa några timmar med allmänna kommunikationsmedel. Där gör den sällskap med Anna Järvinen och Ulrika Nielsen och några till, men nog namn nämnda nu.
I Matilda Södergrans roman är det sommar. Juni, juli, augusti skapar dramaturgin. Hos Edith Södergran nämns sommar väldigt sällan, av årstiderna är det hösten som hörs mest. Sommaren kan vara närvarande i det som växer, i smultron, i blommor, helst rosor.
”Världen är min. / Vartän jag går / kastar jag rosor till alla.” Dikten som börjar så heter lakoniskt ”Rosor”. Tror någon att den fortsätter som en glansbild? Icke! ”Allt störtade tillsammans med ett brak:/ jag sjunger.” Interpunktionen välvald, trotsigt pockande.
Hittar två omnämnanden av sommar när jag bläddrar i volymen med Södergrandikter från 1940. Den har en inledande essä av Hagar Olsson: ”Diktaren som skapade sig själv”. Den börjar: ”Edith Södergran hade en egenartad bestickande charm som är svår att fånga i ord.”
I samlingen ”Landet som icke är” finns dikten ”Sommar i bergen”, en fyrarading: ”Enkel är bergens sommar: / ängen blommar, / den gamla gården ler / och bäckens dunkla brus talar om funnen lycka.”
En lugn och vacker bild. Kanske den funna lyckan skvätter lite på dig och mig. Kanske. Där finns i alla fall bruset.
Ett annat omnämnande hittas bland hennes dynamiska dikter i debutsamlingen 1916. I en av mina favoriter, ”Skönhet”, står: ”skönhet är att vara sommaren trogen och naken intill hösten”.
Och det handlar ju inte om plagg utan om hur man lever livet, livets sommar. Det är dödsallvarligt eller hur lätt som helst, allt tillika: ”skönhet är att vara vällustig som rosen / eller att förlåta allt för att solen skiner.”
Här hittar du fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.