ÅU 04.03.2022 18:39

I sin senaste film ”Parallella mödrar” berättar Pedro Almodóvar parallella historier.

Inte så färgmättat, inte så almadóvarskt som tidigare, men ack så originellt.

I ramberättelsen är Penélope Cruz en framgångsrik fotograf i fyrtioårsåldern. När hon blir gravid med en gift man, en arkeolog hon just fotograferat, väljer hon att behålla barnet. Mannen (som senare kommer att hjälpa fotografen Janis med ett arkeologiskt projekt) motsätter sig och senare förnekar faderskap och senare…

Inför förlossningen blir Janis bekant med och senare vän med en tonårig föderska, sedermera en parallell mor.

Mödrarnas vägar korsas och ödet spelar in. Även deras mödrar spelar roll. Tid förflyter i vardagens lunk med smärre överraskningar och större tragedier. Och vi får (inte) veta hur man gör en spansk omelett. Däremot är spanska inbördeskriget ständigt närvarande (hur gör han, filmmagikern?).

Fotograf Janis, och många med henne, ser fram emot öppnandet av den massgrav där morfarsfar, fotografen och motståndsmannen är nedgrävd. Byborna vill förstås jordfästa sina nära och kära. Därtill krävs tillstånd på tillstånd, pengar och arkeologer.

Anhöriga berättar vad de kommer ihåg eller vad de fått sig berättat. Berörande.

Och parallellt skapar spanjoren äkta spansk såpopera. Vad ska man tro, vad ska man tänka?

Man tänker att filmen är två och båda på hälft. Men film är känsla i första hand, tanken kommer senare och vi förstår: Det är en berättelse och den är genialiskt visualiserad och dramatiserad.

Men förnuftet säger ändå att parallellerna nu och då är svåra att se. Blodsbanden?

”Parallella mödrar” är inte lika mustig och galen som många regissörens tidigare, eller möjligen är filmen skruvad på ett nytt och mognare sätt?

Helt har Almodóvar inte övergett de mättade färgerna; det röda finns överallt, ibland symboliskt, oftast eljest bara.

Skådespelarna dessa Alamdóvars kvinnor är så charmiga som vi är vana vid med Penélope Cruz i spetsen (eventuellt håller hennes varumärke inte hela vägen, men fin är hon).

Melina Smit som unga Ana förbryllar och fascinerar. Några biroller är gamla bekanta, till exempel Rossy de Palma.

Krister Lindberg

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln