I Johanna Boholms nya böcker krävs orden mellan människorna med nästan lika stor möda som barnafödsel
Johanna Boholm. Foto: Edit Saarinen
Johanna Boholms ovanliga manöver i vår är att hon kommer ut med två titlar samtidigt på förlaget Ellips. De är ”Inna”, som är en berättelse i diktform, och ”Papp”, skriven på lyrisk prosa. Genremässigt är de svårfångade, behöver inte heller slutgiltigt definieras.
Motiviskt har böckerna vissa kontaktpunkter. Födande och födsel är gemensamt för bägge berättelserna. I båda är det den som håller på att födas som får berätta. Det är ett ovant och hisnande perspektiv.
Födseln är att utsättas i och för världen. Och hur kan man någonsin vara färdig för det? I ”Inna” kastas vi in i dramat: ”Samma natt föds jag / Ur Inna stöts jag ut / i Hans nävar / flera veckor för tidigt.” När detta sker är vi redan en bit inne i berättelsen och fostret vet hurudan relationen mellan Inna och Hans är. Den är våldsam.
Diktberättelsen har ett bokstavligt plan som visar sig i episoder och i glimtar av miljön. En annan nivå är den stiliserade och avskalade, då får berättelsen en närmast mytisk karaktär. Kvinnans namn, Inna, som är ett fullt gångbart vardagligt namn, kan låta tanken nudda vid Inanna, gudinnan med koppling till kärlek, makt, fortplantning.
Mansnamnet är Hans, som ett pronomen i maskulinum, en man i allmänhet. Hans inre liv sägs inget om, men man får veta att han har ärr. Men Hans är också en vanlig man som kör aktersnurra och arbetar med sina händer. Och kvinnan är en vanlig kvinna som tar cykeln till affären.
Diktberättelsen är kortfattad, korthuggen, den vill inte ge ifrån sig mycket stoff för tolkning. I stället borrar den sig ner till det som känns som ursprungsavlagringar: det manliga, det kvinnliga, våldsamheten som kringgärdar vår tillkomst, våldet som uppstår där rollen trasar sönder individen.
Dikterna innehåller bilder av maktutövning och av övergrepp, berättelsen slutar mitt i en våldsam scen. I den skymtar en möjlighet till befrielse. Men berättelsen sluter sig där, liksom alla mytiska berättelser sluter sig om sin omtumlande kärna. ”Lag de viktlös Evelin”, säger Inna till barnet som är berättaren (”jag vet redan allt”). Men Evelins berättelse har volym och tyngd.
”Papp” är också detaljrik
”Papp” börjar också med att berättelsens jag föds, ropar på sin pappa som inte verkar höra, växer upp redan i barnsängen och flyttar hemifrån samma dag, iklädd en dubbelknäppt yllepaletå. Födelsetalgen han har i nacken stryker han av sig mot husväggen, ”där blev en sträv och kletig fläck.”
Redan i kapitel tre – boken består av tolv korta kapitel – har berättaren blivit banktjänsteman i byn som har höghus och socialt liv i kontrast till med den kargare miljö han lämnat. Han är en idealisk tjänsteman, gör allting rätt, har också en uppskruvad inlevelseförmåga, känner av hemligheter och känslor.
Berättandet har en detaljrikedom och en paradoxal lättsamhet som syskonboken inte befattar sig med. Böckerna förstärker varandras egenart, men inget säger att de måste läsas tillsammans, de utgör två skilda historier.
Bägge använder sig av dialektalt tal replikerna, som i regel är korta och inte nödvändigtvis kärnfulla utan lika gärna undvikande, avskärmande. Ett tema i ”Papp” är just kommunikationen, vars räckvidd och tajming kan vara obefintlig i situationen – men litterärt har den absolut gehör.
Berättaren är lika hämmad när det gäller att uttrycka känslor i ord: ”Och jag rodnade, jag nästan kokade bort av förlägenhet.
Denna underliga fråga!” Den har riktats till modern, och hon är inte ens i rummet: ” – Älskar du me mamm, mumlade jag.”
Ett annat tema är ensamhet, social och existentiell. Sonen förlorar sin far första dagen i sitt liv, fadern faller sönder och dör mitt framför hans ögon ute i lidret. Det berättas som en saga, en skröna som håller en fast i sin magnetism.
Berättelsen sprider sig i rännilar
Det finns också en realistisk tråd i berättelsen, den om strukturomvandling och landsbygdens förvandling. ”Papp” är på sitt sätt en hårdkokt historia – som berättas utan det hårdkokta, med ett slags barmhärtighet.
Jagberättaren blir hobbyuppfinnare, han skapar en motordriven tvåhjuling av den avlägsna släktingen Febes gamla ped. Han gör sig en extra stark en lampa att ha under promenader längs de mörka vägarna. Där träffar han ibland på Mari, den sköra dottern i släktingarnas familj, hon som har en tam hare som fadern brutalt skjuter – för att han kan.
Berättelsen sprider ut sig i rännilar, men jagberättaren återvänder av en ingivelse till födelsebyn, hittar det som är kvar av huset och ställs inför ett möte, som beskrivs i rummet, men kanske utspelar sig i tiden (och vars överraskningseffekt inte ska förtas här).
Innan man kommit dit har läsaren upplevt att huvudpersonen gradvis lagt av sig sin allvetande berättarposition. Från att ha varit iakttagaren blir han mer av en deltagare.
Det ligger en lättnad i det. Och ledas dit med hjälp av Johanna Boholms tveklösa sätt att uttrycka det är som att föras ut i frisk syrerik luft.
Inna
av Johanna Boholm
Omslag och grafisk form: Emma Strömberg
Ellips förlag, 2020
87 s.
Papp
av Johanna Boholm
Omslag och grafisk form: Emma Strömberg
Ellips förlag, 2020
68 s.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.