Anja Kuusisto 27.03.2018 00:42

Om städer i Finland ska ha en chans är det två faktorer som blir avgörande, säger ekonomen, författaren Kjell A. Nordström, verksam vid Handelshögskolan i Stockholm, född på Fiskö i Brändö, Åland.
Den ena faktorn är enligt honom att det måste finnas ett stort universitet som ger staden energi med unga människor som söker sig dit.
Den andra faktorn, som även gäller mindre orters överlevnadsexistens, är avståndet till en större stad. Är det för långa pendlingsavstånd går det inte att hindra att urbaniseringen urlakar bygden.
Ekonomen Kjell A. Nordström har skapat kontroverser med sina prognoser, även om vi säkert alla kan skriva under att världen står inför den snabbaste urbaniseringen någonsin.
Just nu ser vi det inte bara i Helsingforsregionen, utan även i Åbo.
Men myntet har alltid en annan sida. Nordström verbaliserar det med att landets glesbygder riskerar att bli skräpytor.
I ÅU (webben 25.2) publicerades SPT:s och Peter Al Fakirs intressanta intervju med Kjell A. Nordström.
Al Fakir hade hört Nordström föreläsa om urbaniseringens effekter, och där nämndes Gotland och Värmland som exempel på dessa ”skräpytor” i glesbygden. Junk space är termen i Nordströms litteratur, och termens uppfinnare är arkitekten Rem Koolhas.
Skräpytorna Värmland och Gotland beskriver Nordström så här:
”Där finns inga universitet, ingen underhållning, ingen shopping, bara träd. Åker du dit kommer du att hitta tre alkoholister, några barn, och ett par knäppgökar. Det är det som återstår, alla andra har stuckit”.
I Sverige rasade debatten efter den föreläsningen, det blev många kritiska kommentarer och artiklar.
Åboland må ursäkta, men glesbygdsbeskrivningen saknar inte all substans. Aldrig skulle vi kalla skärgården eller glesbygden för en skräpyta dock.
Även den som ser poängen i Nordströms provokation kan argumentera emot honom med att han talar emot sig själv på en punkt; Ser du flera barn i bygden finns det en framtid, oberoende av närvaron av gamlingar, knäppgökar och alkoholister.
Och mer seriösa argument talar om att kvar finns inte endast de människor som inte har stuckit, utan också människor som aktivt väljer att bo i en glesbygd.
Men Nordström ser inte svartvitt på sina skräpytor han heller, född i ett glesbygds- och skärgårdssamhälle som han är.
Han vet att hans föräldrar i dag kunde ha kallats ekonomiska flyktingar, de lämnade Brändö och arbetslösheten, flyttade till en förort till Stockholm.
Och han hittar skräpytor också inne i större städer, och kan visa varför även dessa blir ett problem för samhällsutvecklingen, likaväl som en utarmad glesbygd gör det.
När Åbos stadsdirektör Minna Arve (ÅU 23.4) talar om Åbos framtida utmaningar är det inte stadens interna ojämlikhet som är i fokus, utan Åbos risk att trots sin pågående tillväxt hamna i bakhasorna på Helsingforsregionen.
Det är bland annat därför entimmeståget är så viktigt. Det finns människor som väljer att bo kvar i lilla Åbo, trots ett ständigt jobbpendlande till huvudstadsregionen.
Något som samtidigt talar för argumentet att det finns folk som väljer att bo i Åbos kranskommuner, såvitt kommunikationerna dit fungerar bra.
Pargas och Kimitoön kan räknas höra till den kransen, och här är det inte bara utflyttningen/urbaniseringen i sig som är ett problem, utan också nativiteten.
Pargasborna blev 52 färre ifjol, Kimitoöns invånarantal minskade med 77. Då 156 personer bosatta i Pargas dog ifjol, var det endast 109 som föddes. På Kimitioön är nativiteten ännu dystrare, det föddes 41 barn men 90 personer dog.
Inflyttningen var snäppet mindre än utflyttningen i båda kommunerna.
Den enda siffran som visar ett plus är inflyttningen från utlandet. Den invandring som varit i rubrikerna är flyktingmottagningen, men den förklarar endast en bråkdel av de positiva invandringssiffrorna.
Det här är värt att notera i kommunerna som verkligen måste föra en kamp för att locka till sig fler invånare. Om invandrarna tas väl om hand, oberoende av bakgrund, finns här en tillväxtpotential som kan ge ringar på vattnet.
Lika viktig är den överlevnadsfaktor som framtidsvisionären Nordström talar om, och som Arve talar om: kommunikationerna.
Utan smidiga kommunikationer för pendlare och företag tar utarmningen över. Då blir det som Nordström kallar skräpyta ännu synligare.

Anja Kuusisto
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln