I ett land där depression är en folksjukdom är det irrelevant att tala om skam
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Mina tonsiller har opererats bort. Jag har haft kikhosta en gång. Och jag har gått i terapi. Psykoterapi, för att vara exakt.
Efter Vastaamoläckan var vi många som räckte upp handen.
Det var ett sätt att berätta för omvärlden att man behöver smussla med terapi lika lite som man behöver smussla med sina förkylningar eller sitt brutna ben.
Det är naturligtvis en klen tröst för dem som utsätts för utpressning och vars uppgifter har läckt.
Men syftet med gesten är gott och om den hjälper ens litet för att sudda ut stigmat som psykisk ohälsa verkar innebära, så är det bra.
Men jag kunde också ha inlett så här: Jag har haft turen att få gå i terapi.
För utöver skam och stigma finns det ett annat stort problem som är förknippat med psykisk ohälsa. Nämligen att det krävs tur för att få hjälp.
Helsingin Sanomat lyfte nyligen upp bland annat problemen med för få skolpsykologer och hur unga och unga vuxna får köa, hur de bollas mellan olika luckor och instanser.
Svenska Yle har också nyligen påtalat brister då det gäller vård av psykisk ohälsa. Förutom att det finns på tok för få svenskspråkiga psykoterapeuter är terapiutbildningarna (oberoende av språk) hutlöst dyra. På svenska är utbildningarna dessutom beklämmande snäva.
I våras insjuknade en nära vän till mig i en allvarlig depression. Hen ordinerades medicin och psykoterapi för att tillfriskna.
Medicinen gick att hämta ut på apoteket. Men terapeuten skulle min vän, som vissa dagar inte kom upp ur sängen, leta fram själv med hjälp av en lista på namn som Fpa godkänt.
Tillsammans plöjde vi igenom listorna. Skickade e-post, ringde, skickade sms. Prutade på det ena kriteriet efter det andra.
Ingen av de svenskspråkiga Åbopsykoterapeuterna som vi kontaktade hade tid för fler klienter. En del som uppgav svenska som språk, talade inte svenska. Och en del som sade sig erbjuda vuxenterapi tog bara emot barn. En del svarade inte på vare sig telefonsamtal eller e-post.
I ett land där depression är en folksjukdom är det helt irrelevant att tala om skam då det gäller psykisk ohälsa. Diskussionen borde handla om smidiga vårdkedjor, tillgång till hjälp, adekvat uppföljning och ändamålsenlig utbildning.
Tänk tandvärk, tänk benbrott. Att lida av till exempel depression gör lika ont och kräver lika målinriktad vård.
Tur ska inte behöva ingå i receptet.
Börjar det vara skam för hela samhällsskicket som enligt min mening kan vara en av orsakerna till den enorma psykiska belastningen?
För mig kändes det extremt kränkande att bokstavligen plöja igenom listorna med hundratals namn på psykoterapeuter för att sen skicka epost med förfrågan att ”har du möjlighet att ge mig psykoterapi?”. Känslan av att blotta sig var fruktansvärd och det gjorde mig ännu mera illamående.
Många psykoterapeuter har dessutom, som du skriver, fel i sina profiler och vad dom erbjuder. Vissa som skriver att dom kan svenska är oärliga då dom inte alls kan svenska och det som kändes värst var att inte få något svar alls på förfrågan. Att bli ignorerad när man mår skit är fel!
Jag skickade förfrågan till 109 psykoterapeuter, endast 18 svarade och endast 2 kunde erbjuda psykoterapi på svenska. Varför jag valde att t.o.m. fråga finskspråkiga terapeuter kan jag inte ens svara på… desperation kanske? För min finska är endast nöjaktig och jag hade inte fått ut något bra av finskspråkig terapi.