Maria Thölix 30.06.2018 11:00

Livet som ger med än det tar. I elva år har Laura Tainio bott och jobbat som volontär i Spanien. Under åren har hon fått ett annat förhållande till tro. – Jag kan nu se det positiva i tron, säger hon, här i Basidas egen kyrka. Foto: Maria Thölix

Något icke-egoistiskt

För snart elva år sedan hade hon skrivit klart sin pro gradu-avhandling och var bara ett par kurser ifrån att få sina pol.mag-papper från Åbo Akademi.
Då hade tanken på att åka som volontär redan grott i henne en längre tid.
Hon ville göra något annat och annorlunda.
– Och jag ville göra något för någon annan, något icke-egoistiskt.
Hon hade sneglat på volontärarbete i länder som Indien och Nepal, men tipsades om Basida utanför Madrid av en god vän som tillbringat två veckor där.
Det passade bra eftersom Laura gärna ville lära sig spanska. Dessutom erbjöds både mat och uppehälle.
Flyget till Madrid lyfte den 3 november 2007.
Hon kom hem till jul, vilket var förbestämt. Det hon däremot inte visste tidigare var att hon skulle återvända redan efter nyår.
Och stanna till sommaren 2008.
Sedan dess har hon mer eller mindre pendlat mellan Finland och Spanien.

Basida består av flera byggnader, sommartid äter man ute under taket.

Skräcken för HIV

Basida grundades i slutet av 1980-talet. Då som ett vårdhem specifikt för HIV-patienter.
– Den nya sjukdomen väckte skräck och ingen ville ha något att göra med de här människorna. Till och med sjukhusen nekade dem inträde.
Tolv spanjorer i 19–20-årsåldern ville starta ett kollektiv och erbjuda en plats för de smittade.
Ungdomarna hade i det skedet redan känt varandra en längre tid och utbildade sig till bland annat sjuksköterska, socialarbetare och lärare – yrken som skulle lämpa sig för Basidas funktioner och behov.

Ett hem för utslagna

Antalet Aids-smittade har med åren sjunkit i Basida som i dag är ett hem för såväl alkoholister, knarkare och kriminella, som för utstötta personer med sociala och mentala svårigheter.
35 personer (sammanlagt 772 genom åren) har någon sorts vårdplats, varav ett tiotal är i behov av 24 timmars uppsikt på grund av bland annat demens eller rörelsehinder.
I Basida bor också ledningsgruppen och arbetsteamet på ett tiotal personer, permanent.
Och ytterligare ett varierande antal utländska och spanska volontärer.
– Vem som helst är välkommen att jobba som volontär.

Och ett sista hem

Tiden som de boende tillbringar på Basida varierar. Missbrukare som går ett avvänjningsprogram för drog- eller alkoholrehabilitering vistas här vanligtvis två, tre år.
Andra har varit här långt innan Lauras ankomst.
För många är Basida det första trygga hemmet.
För många det sista.

Svåra förhållanden

Här bor också nio barn, den yngsta född i slutet av maj.
Barnen kommer från komplicerade förhållanden och har varit med om mycket.
Många lider av känslotrauman och en del har också inlärningssvårigheter.
Laura undervisar ett av barnen i engelska fyra gånger i veckan.
– Vi har kommit varandra jättenära.

Egna uppgifter

Gardinen fladdrar framför det öppna fönstret i Lauras rum.
Här finns två sängar – den ena mestadels tom – ett nattduksbord, ett klädskåp och ett skrivbord.
Utanför kvittrar fåglarna högljutt.
– De har tvättat åt mig, konstaterar Laura Tainio och flyttar den prydligt vikta klädhögen från sängen till skåpet.
Alla har sitt eget ansvarsområde här. Någon tvättar, någon lagar mat, sköter om byggnadernas underhåll eller trädgården.
Lauras första uppgift var att duscha och ta hand om den grupp boende som är i ständigt behov av hjälp.

Utan spanskakunskaper

En godkänd och en underkänd grundkurs i spanska vid ÅA. Det hade Laura i bakfickan då hon anlände till Basida.
Spanjorerna som kunde engelska var få.
– En av de boende kunde tolka, men hon var så kufisk att jag med tiden kom underfund med att hon översatte lite hur som helst.
En kvinna klagade alltid då Laura duschade henne.
– Det tog länge innan jag förstod om hon tyckte att vattnet var för varmt eller för kallt.
Men med ordbok och tålamod lärde sig Laura den spanska som hon i dag talar som rinnande vatten.

Efter att Laura Tainios käraste vän Mami dött anlades en trädgård till hennes minne.

Den käraste av vänner

Under sin första tid i Basida fick Laura stor hjälp av Mami, en av grundarna och medlem i ledningsgruppen. Hon hette Maria Jesús men hennes moderliga sätt gentemot alla gav henne smeknamnet Mami.
– Hon kunde inte engelska, men det kändes inte som det fanns någon språkmur mellan oss, vi förstod varandra ändå.
Mami dog i cancer 2014. Laura har i dag tagit över många hennes uppgifter och även hennes rum.
– Hon blev en av mina käraste vänner här och lärde mig mycket om livet och uppgifterna här. Fastän Mami nu är borta, finns hon överallt. Hon är otroligt närvarande i Basida än i dag.

Ökat ansvar

I dag räknas Laura till den ordinarie personalen och har ansvar över att de boende tar sina mediciner.
– Speciellt viktigt är det att dela ut psykmedicinerna tre gånger per dag.
Hon har också ansvar för volontärerna och deras uppgifter, kollar att både de och personerna de sköter har det bra och informerar om det finns något att tänka på just den här dagen, om någon är sjuk, ska på läkarundersökning eller får besök.

Schemalagt

Varje dag inleds med gemensam frukost klockan 8.15. För Lauras del inleds fritiden oftast klockan 18.30, med undantag av vissa tider under helgerna och torsdagarna då hon har ledigt från klockan 15.
En gång i veckan har hon nattskift.
Då delar hon ut mediciner och lägger de som är i behov av hjälp i säng. Under natten kollar hon regelbundet in i allas rum, byter vid behov blöjor och ser till att allt går lugnt till.
– Vår äldsta boende är runt 80 år så jag kollar ofta in i hennes rum att hon är varm och andas normalt.

Här bor Laura tillsammans med ledningen och de boende som kräver mest vård. I byggnaden samlas man också för alla gemensamma måltider.

Full service

Byggnaderna i Basida har byggts sedan 90-talet. Här finns förutom boendet, ett bibliotek med datorer, ett gym, en yogasal, en teater, en simbassäng, en fotbollsplan och en lekpark och bollhav för barnen.
En frisör besöker platsen en gång i månaden och läkaren kommer på regelbundna besök.
Nyförvärvet är en multisensorsal där de dementa och barnen har en session var i veckan.
Med hjälp av teknik kan man se på färger, bilder och lyssna på ljud förknippade till dessa. Laura ställer frågor och diskuterar vad man ser och hör för att stimulera minnet.
Salen kunde förverkligas efter att Basida vunnit en nationell tävling bland volontärställen runt om i landet.
– Jag älskar att vara här då man får ge så mycket uppmärksamhet åt de boende!

Donationer och stöd

Området rymmer flera byggnader som fungerar som förråd.
Här finns möbler, kläder och mat. Allt donerat.
– Privatpersoner hämtar till exempel möbler och klädbutiker ger plagg som inte gått åt eller är lite defekta.
Ytterligare får man stöd från staten för att verksamheten ska gå runt. Och alla som jobbar här gör det utan lön.

Annan syn på tro

Basida har också en egen kyrka.
– Alla här är jätteinspirerade av Moder Teresa.
Själv har Laura inte varit troende tidigare. Men vistelsen i Basida har gett henne en ny insyn.
– Tron har fått en betydelse som den inte har haft i mitt liv och jag har sett det positiva i att ha en tro; ett visst lugn och en inre lycka.
Det är speciella människor som viger sitt liv till frivilligverksamhet av det här slaget, säger hon.
– Det är inte alla som ser en lycka i att leva så här. Här ser man allt genom Gud och litar på att allt som sker ligger i Guds händer.

Moder Teresa är Basidas inspirationskälla.

En ny familj

”Det är en större lycka att ge än att få.”
Innebörden i orden som hänger i kyrkan formulerar Laura Tainio själv gång på gång.
Här i Basida får hon mer än hon ger, upplever hon.
– Här har jag en familj på nästan 50 personer i alla åldrar och av olika nationaliteter som jag känner mig jättenära med.
– Jag tror att det är den största lyckan man kan uppleva, att någon sköter om dig och bryr sig. Jag tror att få människor har det.
Hon har inte biologiska barn men upplever att hon här har nio barn som hon dagligen sköter om.
– Min bild av en familj har förändrats och det är inte längre enbart de biologiska banden som definierar en familj för mig.

Medaljens baksida

Det tyngsta med Basida är att vara borta från sina nära i Finland. Samt att man på ett visst sätt berövas sin frihet, säger Laura Tainio.
Att komma och gå hur som helst är inte möjligt, enbart på grund av platsens geografiska läge.
Dessutom är reglerna stränga då vissa av de boende är missbrukare och andra avtjänar sina fängelsestraff här.
Det betyder att alla, såväl boende som volontärer och övrig personal, följer samma tidtabell och att alkohol och tobak är förbjudna.
Inte heller relationer är tillåtna.

Alltid tillgänglig

– Här är också svårt att vara ensam. Min dörr står alltid öppen och jag kan inte säga åt barnen att jag nu vill vara ensam.
Begreppet ”sovmorgon” känns inte till här. Och att vara i ro med sina känslor är svårt.
Det gör att hon gärna ger sig ut på en springtur under lediga kvällar.
– Jag kan sakna den egna tiden. Men sedan då den ordnas känner jag mig i stället lite vilsen.
Under åren har Laura Tainio studerat vid Universidad Complutense i Madrid och avlagt ett magisterprogram i socialt arbete med en pro gradu-liknande avhandling på spanska.
Nu studerar hon igen två gånger i veckan för att komplettera sina tidigare studier i socialt arbete.
Eftersom studierna kan skötas på distans är det möjligt för henne att ta ett mellanår från jobbet som socialarbetare i Åbo.
En tjänst som hon inte kan återvända till i Finland eftersom det områdeskontoret hon jobbat på har upphört.

Med Basida i sitt hjärta.

All ledig tid

Laura vistades, med några pauser hemma i Finland, i Basida från november 2007 till oktober 2012.
Efter det då hon arbetat i Åbo har hon alltid tillbringat påsken och några veckor på sommaren samt några veckor i december i Basida. Praktiskt taget all sin semester.
Under en sex veckors vistelse här i fjol började tanken mogna att tillbringa en längre tid här igen.
– De här människorna räknar jag som min familj. Hemma i Åbo saknar jag att leva min vardag tillsammans med dem.

Ett omöjligt val

Hur framtiden ser ut vet hon ännu inte.
– Jag hade på något sätt tänkt att det här året skulle ge ett svar på den frågan. Men nu har fem månader gått och jag är fortfarande inte klokare.
– Det är svårt för mig att tänka mig att leva resten av mitt liv enbart i Basida eller i Åbo. Att välja mellan två familjer är otroligt svårt.
Det är inte så att hon skulle vantrivas i någotdera landet. Tvärtom.
– Ibland kan jag tycka att jag kunde bo i Basida, men jag tycker så jättemycket om min familj och mina vänner i Finland.
Under tiden i Spanien har de flesta familjemedlemmar från Finland besökt henne, vilket har bevisat att det går att kombinera båda familjerna.
– Min 14-åriga systerdotter har redan besökt mig fyra gånger i Basida och även hon har hittat sin andra familj och hem här.

Vem tar över?

Det är inte bara den egna framtiden som är ett frågetecken.
– De 19-åringar som en gång grundade Basida är i dag i 50-årsåldern. Hittills har ingen ny generation som skulle ta över uppstått.
Ledningen har sin tro att luta sig tillbaka mot.
– De anser att det är i Guds händer och är inte oroliga för framtiden.
De är tillfreds med tanken att stället stängs om ingen tar över.
– Då har det varit värt den tid det varat.

Massor med pussar

– Olá!
Siestan är slut och det börjar bli liv och rörelse på området igen.
Fast det är samma ansikten man möter gång på gång, dag efter dag, går man inte obemärkt förbi varandra i Basida.
Laura Tainio är social och tycker om människor.
Därför passar hon perfekt in bland spanjorerna som är betydligt socialare och öppnare än finländarna. Och pratgladare.
Här flödar kramarna och kindpussarna jämnt.
– Jag är också ganska kärleksfull och i behov av ganska mycket kärlek – och det får jag mycket av här. Jag får så mycket mer än jag ger.
Basida har i dag tre hem i Spanien. Namnet Basida kommer från ”Buscadores ansiosos de signos de amor”, vilket betyder ungefär ”Ängsliga sökare av kärlekstecken”.

Maria Thölix
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln