Anja Kuusisto 07.05.2020 05:01

Några dagar efter att Finland hade utlyst undantagsförhållanden ville presidenten tala till folket.
Sauli Niinistös uppmaning i Yle-intervjun den 20 mars var att finländarna bör inse att vars och ens eget ansvar behövs för att stoppa viruset.
Sedan dess har vi bland annat lärt oss att det inte går att stoppa eller kväva viruset, som Niinistö önskade i någon annan av sina dåtida hälsningar, en hälsning mer adresserad till regeringen än folket.
Coronaviruset – som orsakar sjukdomen covid-19 – finns ibland oss.
I väntan på medicin eller vaccin som biter på viruset måste vi acceptera faktum: Det finns virus och det finns epidemier som är farliga och som vi inte kan bota. De är så farliga att en del, också tidigare helt friska, människor blir svårt sjuka och några dör till följd av sjukdomen.
Och vi har alla ett eget ansvar för att hejda spridningen.
Vi kan inte påstå att vi precis skulle längta efter Niinistös faderliga råd – regeringen har med stöd av THL (Institutet för hälsa och välfärd) minsann gett oss finländare många instruktioner.
Men just nu kunde vi faktiskt spola bandet baklänges och plocka fram Niinistö igen: Nu måste vars och ens eget ansvar betonas.
Det har nämligen hänt en hel del på vägen sedan mitten av mars.
Det är historiska veckor, det som det finländska samhället har upplevt sedan 16 mars då regeringen förkunnade att beredskapslagar och undantagsförhållanden ska tas i bruk.
Inte sedan krigstid har så strikta myndighetsregler styrt våra liv, och i vissa fall kan inte ens krigstiden mäta sig med det intrång som har gjorts på individens rörelsefrihet.
Överlag har finländarna hanterat livet i ett undantag bra.
Folket får beröm av de styrande, och vice versa. Det är utmärkande för en kristid.
Om ett par veckor är det dags att öppna dörren till coronatidens följande fas.
Låt oss kalla det coronatidens version 2.0.
Exit-strategier har vi skrivit om tidigare, exit har det talats om i flera europeiska länder.
Vår regering har den här veckan, 4 maj, stakat ut vissa hållpunkter för vår exit ur coronakrisen.
Med början i juni får vi igen samlas i skaror på hela 50 personer och plötsligt känns det som om det var så många.
Vi ska få låna böcker på bibliotek, gå på museum eller se en utställning, vi ska få sitta på ett café eller träna med vårt lag. Elitidrottarna ska få spela matcher och tävla och vi ska till och med få gå till en nöjespark.
Tänk! Allt det där som förr bara fanns där som en option för hur du tillbringar din tid. Allt det där som blev förbjudet – och nu får vi mötas igen!
Underbart! Eller?
För är det något nöje med nöjesparken om individen närmast står för nära och nyser, eller om en annan cafékund inte förstår hålla tillräcklig fysisk distans?
Coronatiden version 2.0 är som upplagd för konflikter.
Det blir en knepig tid då självutnämnda kvarterspoliser kan uppstå i många situationer.
Det är i det öppna samhället som det breda samförståndet om hur vi fixar det här verkligen sätts på prov.
Vi går mot sommaren och det finns alla möjligheter till att igen njuta av såväl nöjespark, caféliv som fotbollsmatcher. Men det som krävs är ansvar.
Ansvaret att hållas hemma och tvätta händerna var enkelt i jämförelse.
Det är i ett öppet samhälle vi måste betona vars och ens ansvar.
Det räcker inte att du är frisk och hålls frisk. Du måste tänka på medmänniskans hälsa också, genom att hålla avstånd och hygienen i skick.
Efter pesten, på 1600-talet, fanns regler för att visa att man hade tillfrisknat. Män i Åbo skulle gå med en vit käpp och kvinnorna bära ett vitt huvudlinne när de kom ut i samhället igen.
Kanske något av den tidens spårningsapp?
Att spåra smittokedjor är relevant, men den dag apparna piper och varnar omkring oss är samarbetsviljan kring hur ”vi fixar det här” troligen bortblåst.

Anja Kuusisto
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln