Ann-Christine Snickars 29.06.2024 10:08

Jukka Nylund, konstnärlig ledare för Samppalinnas sommarteater befäster ambitionen att inte bara vara sommarteater utan en ledande musikalscen.

Föreställningarna under dess historia har riktat in sig också på finländskt material, det har betytt ”Tukkijoella” eller till exempel en musikpjäs om Jukka Kuoppamäki, men nu blickar man mer mot stora världen.

Tills vidare har Nylund satsat på Broadwaystämplat material, i fjol sågs Dolly Parton-musikalen ”9 to 5” och i år har man en urpremiär på finsk botten, ”Bonnie &Clyde”, som handlar om det famösa rånarparet som blev kändisar i 1930-talets Texas.

Den lockar också den som älskar true crime, och det är många. Jukka Nylund, som också regisserat, har sett till att rollbesätta vattentätt. Castingen sitter så väl att Karlo Haapiainen, som spelar Clyde, och Joonas Saari som gör Buck Barrow kunde tas som bröder också utanför scenen.

Marketta Tikkanen (som hade sin första huvudroll i musikalen ”Amélie” på Åbo stadsteater 2019) har rollen som Bonnie Parker, en ung kvinna med stora drömmar i depressionens USA.

Maria Lund, etablerad inom musikteatern sedan många år, och en artist som Åbopubliken definitivt vill se, gör Blanche, Bucks hustru, som motvilligt blir en del av gangsterfamiljen.

Och så är det ensemblen, alla musikalers ryggrad! Där har man dragit till sig en gedigen musikalkompetens, deras insats ser också avslappat spontan ut.

De kan dansa på vilket underlag som helst, och den som besökt teatern vet att nivåerna kan variera och skådespelarna kan inte alltid lita till jämnt trägolv.

Men hur pjäsen doserar själva stoffet är lite problematiskt. Första akten skissar bakgrunden, den tilltagande fattigdomen, svårigheten att få jobb, unga människors krossade drömmar.

Den otåliga Clyde börjar livnära sig på ohederliga sätt, Bonnie fantiserar om ett liv i rampljuset. De träffas, det slår gnistor och tillsammans tar deras väg en riktning som är lönsam i vissa ögonblick, alltid livsfarlig och destruktiv. Pjäsen rekommenderas inte för personer under 14 år.

Pjäsens ”sociologi” övergår ganska snabbt i en kärlekshistoria, mallad efter publikens glupande hunger efter sådana, gärna med grymma inslag.

Bonnie och Clyde var hett stoff i sin tids tidningspress och människor ville ha deras autografer. Publiken kan ha möjlighet att snabbt se sin spegelbild i de förvridna förväntningarna. Men kursen riktas alltmer på kärleksparet, sångnumren är ju till för att ge känslan en beroendeframkallande kick.

De vackraste sångerna finns i slutet av första akten, där Haapiainen och Miko Helppi, som har rollen som Ted, polis som har ett gott öga till Bonnie, sjunger gemensamt om respektives kärlek till henne, och pendangen, där Tikkanen och Lund sjunger om känslorna för varsin broder Barrow.

Men musikalen som genre har svårt att hantera den råa hänsynslöshet som Bonnie och Clydes laglöshet kräver, och den kritiska hållningen mot att de blir idoler kollapsar för att musikalen ju fokuserar på dem som sådana.

Regin har tonat ner det explicita våldet, vapen syns mycket i föreställningens andra del, men skottlossningen får bli stum. Det kan vara på gott och ont, man dras från det realistiska till något som kan se ut som en lek.

Det hör för alla del till true crime-fältets premisser, att man får leka en stund med det som är farligt. Men i ögonvrån ser jag en person torka bort en tår efter scenen där Bonnies mamma (Tiina Peltonen) utbrister inför sin dotter: ”Hur tror du det känns att ha ett barn som kan dö i vilken minut som helst!”

Såna ögonblick virvlar förbi några gånger till, men föreställningens essens är att dundra vidare. Polisernas roller är synliga, men dramatiskt lite otacksamma (undantaget Ted som är olyckligt kär i Bonnie).

Pjäsen är en historia om våld, men upplägget är sådant att åskådaren i första hand ska lägga sina känslor i knät på rånarparet. Gränsen mellan att förstå och sympatisera blir suddig.

Pjäsen har också plats för ett par barnroller, Bonnie och Clyde som barn. I föreställningen jag ser spelas de av Iina-Emilia Sokka och Viljami Nurmi, och de är inte bara placerade kronologiskt i berättelsens början, utan kilar ibland in som en påminnelse om att vem man än blir har man varit ett barn, full av livslust, energi och drömmar. De ger ett perspektiv som föreställningen behöver.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln