Hus fulla av minnen – Yle sänder dokumentär om Pargas arbetarkvarter vid gruvkanten
Dokumentären ”Livet på gruvkanten” skildrar livet i de gamla arbetarkvarteren i Pargas ur barnens synvinkel. Här får vi följa med in i de ödelagda husen och få en inblick i barnens vardag i Pargas Kalks och Parteks arbetarkvarter.
— Jag ville dokumentera och bevara minnena från de här kvarteren så länge husen står kvar, säger Katarina Grönholm-Kulmala som regisserat dokumentären.
YleDen timslånga dokumentären sänds i Yle Fem på måndag 21.8 klockan 19.55 och publiceras på Arenan samma morgon.
Pajbacka och Granbacka
I dokumentären får man ta del av berättelser från ett tiotal nuvarande och före detta Pargasbor som berättar om barndomen i de arbetarkvarter i Pajbacka och Granbacka som i dag står helt öde.
— Eftersom att vi fokuserar på barnens uppväxt är det en lättsammare dokumentär där intervjupersonerna har mest positiva minnen och historier, säger hon.
Katarina Grönholm-KulmalaHon tillägger att dokumentären kunde vara mycket mera allvarlig och dyster om den skildrade arbetsförhållandena i gruvan.
— Barnen visste om att föräldrarna hade tunga, farliga jobb. Men deras uppväxt var trygg. Gemenskapen i kvarteren gjorde att de hade många föräldrar som kunde ta hand om dem när deras egna föräldrar jobbade långa dagar. Ingen var ensam när de hade gott om vänner att leka med, säger Grönholm-Kulmala.
YleArbetarkvarteren bildade egna små samhällen. Bolagen såg till att de hade den service och fritidssysselsättning de behövde, till exempel tvättstugor, bastur och träslöjdsverkstäder. Till och med en skidhoppbacke byggdes.
— Lönerna var låga, men arbetarna hade många andra fördelar som gjorde att det var ett attraktivt jobba för många, säger hon.
Kvarteren bildade tydliga klassamhällen. Arbetarna och tjänstemännen bodde separat. I dokumentären finns både barn från arbetarfamiljer med och barn till tjänstemännen.
Katarina Grönholm-Kulmala— Det var tydligt att barnen inte kände klassgränserna. Här umgicks de med varandra och lekte helt oberoende av klassgränserna, säger Grönholm-Kumala.
Grönholm-Kumala har själv en personlig koppling till husen. Hennes mamma är född i något av husen och hennes farfar var med om att bygga upp husen i Granbacka.
— Det var personligt gripande för mig eftersom att jag fick höra många historier om mina egna släktingar. Jag fick på något sätt en ny koppling till de här gamla gemenskaperna, säger hon.
Oj jösses vilken nostalgitripp! Bekanta vyer. Finns otaliga historier att berätta och minnas… Finns en viss samhörighet i ryggraden av att ha bott i Granbacka ”då det begav sig”. Ofta träffar man gamla barndomsbekanta som fortfarande säger ”Vi som bott i Granbacka…” och det förklarar allt…