ÅU 16.02.2018 07:00

Röstspekulationerna inför andra omgången i evangelisk-lutherska kyrkans ärkebiskopsval påminner om hur det brukar snackas inför andra omgången i ett presidentval. Vart kommer de herrelösa rösterna att styras, till Tapio Luoma eller till Björn Vikström?
I den första omgången fick Luoma 38 procent av rösterna, Vikström 26. Den röstpott som i första omgången tillföll Heli Inkinen, Ville Auvinen och Ilkka Kantola är betydande. Därför är resultatet ingalunda givet.
”Två jämna kandidater går till andra omgången”, rubricerade Kyrkpressen sin artikel om läget (15.2).
I en artikel efter första omgången (8.2) kommenterades upplägget av Kari Latvus, teologie doktor och ledande sakkunnig vid Kyrkostyrelsen.
”Om Luoma skulle få alla röster som nu gått till Auvinen, och om Vikström skulle få alla Inkinens och Kantolas röster, så blir skillnaden 14 röster till Luomas fördel. Men det betyder som bäst enbart sju personer”, sade Latvus till Kyrkpressen.
Marginalen är minimal, enligt Latvus.
”Någon som röstat på Inkinen tänker kanske att om hen inte kan rösta på en kvinna röstar hen inte alls. Någon som stött Ville Auvinen kan i sin tur tycka att Luoma är för otydlig i sina ställningstaganden, och vill därför inte rösta på honom”.
Möjligtvis är det så att denna ”spänning” är bara teoretisk. Det hela kan i slutändan bli lika odramatiskt som i presidentvalet, som i praktiken var avgjort redan då förhandsrösterna hade räknats.
Men… Kanske det blir tajt som i förra ärkebiskopsvalet? Då vann Kari Mäkinen över Miikka Ruokanen med rösterna 593–582 i andra omgången.
Mäkinen gladde sig då över den livliga diskussionen inför valet.
”Det har diskuterats på arbetsplatser, krogar, i köpcentra och hemma. Den offentliga diskussionen i medierna har också visat att det som händer i kyrkan har en betydelse i den finländska verkligheten”, sade Mäkinen (FNB, 12.3.2010)
Mäkinen räknade också med att hans knappa seger var en tydlig signal om att evangelisk-lutherska kyrkan inte är enstämmig.
I medierna betecknades ärkebiskopsvalet 2010 som ett val mellan liberala och konservativa i kyrkan. Mäkinen var den enda av de ursprungligen sju kandidaterna som hade förespråkat välsignelse av samkönade par, medan Ruokanen stod för det som brukar beskrivas som en mer bokstavstrogen bibeltolkning.
Björn Vikström kommenterade då valet med att säga att han ansåg det vara förutsägbart att debatten vinklas och att polariseringen skulle framstå som starkare än vad den egentligen var. När valet hade avgjorts, diskuterades valet av Mäkinen på ledarplats i flera tidningar, något som fick Vikström att själv bidra med ett nytt inlägg.
”Kan man rösta om vad som är Guds vilja? Nej, självklart inte. Men eftersom ingen människa känner Guds vilja till fullo har man inom kyrkosamfunden i alla tider samlats för att försöka enas om hur tron, gudstjänsten och den etiska undervisningen skall utformas. Målet har varit att uppnå trohet mot den bibliska traditionen i en given historisk situation”, skrev Vikström i den insändare som ingick i bland annat Åbo Underrättelser.
I valet 2010 var det den ”liberala” som besegrade den ”konservativa”, om vi förenklar upplägget. Välsignelsen av samkönade par var för många den stora frågan.
Det har gått åtta år sedan det valet, men ett tema hänger kvar, om dock i lite annan form. Nu handlar det inte om välsignelse av samkönade, utan hyr kyrkan ska tackla den nya könsneutrala äktenskapslagen.
Uppdelningen konservativ–liberal finns också nu, men med lite annat utgångsläge. Ingendera säger nej till att kyrkan ska viga samkönade par, men det finns en ganska betydande skillnad i hur de två anser att saker och ting ska avancera: Vikström anser att kyrkan ska viga, Luoma säger inte heller nej – men att hans ja förutsätter ett beslut av kyrkomötet.
Förenklat sett kan vi säga att Luoma anser att ärkebiskopen kan möjliggöra förändring men inte själv vara den egentliga förändraren. Vikström, däremot, anser att det är ärkebiskopen som ska ta ut en klar kurs, för annars är det ändå någon annan som håller i rodret, skriver Kirkko ja Kaupunki. Vi behov kan ärkebiskopen senare också backa och ta ut en ny kurs, om det visar sig vara klokt.
Om vi glömmer hela frågan om den könsneutrala äktenskapslagen, så är det den ovannämnda skillnaden i ledarskap som utgör kärnan. Vi har Vikström som vill ta en klar roll som vägvisare, med lykta i handen, medan Luoma är redo att gå åt precis samma håll, förutsatt att han ges det uppdraget.
Den första är redo att pådriva förändring. Den andra är redo möjliggöra förändring. Båda står för förnyelse, nyansskillnaden handlar om hur snabbt allt ska ske.

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln