Hur jag brandar mig själv i baklås
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Vi har alla underliga idéer då vi är tonåringar. Eller egentligen har vi konstant underliga idéer, men klichén är att de uppnår sin peak under tonåren.
Då jag gick i högstadiet bestämde jag mig bland annat för att vägra lyssna på den musik som spelades på radion, att ta en Hanoi Rocks-tatuering och att så långt som möjligt undvika kvinnokläder.
Varför? Jo, för att bygga upp min image. Jag visste vad jag ville vara och jag gjorde upp en plan för att bli det.
Så vad ledde den här imagen till? Jo, att folk tyckte jag var skum och att mina byxor och skor aldrig passade. Toppen, eller hur?
Men när man en gång klippt håret kort, tatuerat sig och på andra sätt hållit på och brandat sig i x antal år finns det en hel del stolthet på spel. Det är inte så där bara att överge den bild man byggt upp.
Lita på mig, jag vet vad jag pratar om. Då jag gick ut sexan i lågstadiet hade jag på mig en klänning för sista gången på åtta år.
Det var först för ett år sen som jag lånade en svart stickad klänning från min rumskompis klädskåp då jag skulle gå på ett dop.
Visst är det töntigt men då kändes det stort.
Det är töntigt att ett beslut som jag fattade i högstadiet begränsade mig så vansinnigt länge.
I år när det är så hett är jag rätt tacksam för att jag gett upp drömmen om att se ut som en manlig rockstjärna.
Nu praktiskt taget lever jag i kjol och klänning och bara tanken på kokande varma, kolsvarta, korvskinnsbyxor gör mig klaustrofobisk.
Men jag har nog inte förändrats. Jag håller fortfarande på och brandar mig själv, det är bara stilen som har ändrat.
I högstadiet ville jag verka hård, tuff och rock´n´roll. I dag vill jag verka medveten och intressant (samtidigt som jag vill dölja den arma Hanoi Rocks-tatueringen).
Jag, och säkert många andra, försöker alltså fortfarande tappert passa in i en mall man fantiserat fram. Och när man lyckas känns det riktigt bra, då är man bekväm och självsäker.
Så det är väl helt okej att i viss mån ha en egen nisch som man formar sig efter, men låt den inte orsaka mer lidande än tillfredsställelse.
Med andra ord: du får så gärna klä dig hur du vill, men försök låta bli att svettas i för långa, svarta mansjeans i 30 graders hetta.
Försök låta bli att branda dig själv i baklås, för det är okej att ändra sig.
Det är okej att klä sig i klänning.
Patricia Torvalds
02-274 9900/patricia.torvalds@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.