Hur det ska bli
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Hur ska det bli när allting kommer igång igen?
Då ställen öppnas där människor samlas, inte i första hand för att äta eller dricka fatöl utan för att vara publik, gå på föreställningar, vernissager och konserter, allting som man hett har längtat efter.
Senast september kommer med premiärer.
Mycket har redan startat försiktigt. Men allt går inte som smort.
Jag har knappt skrivit första stycket så plingar det i e-postlådan där ett meddelande berättar att några föreställningar, av vilka jag har tänkt se en, har blivit inhiberade på grund av virusexponering.
Hur den skett får vi som meddelas inte veta, vi får själva hantera irritationen, besvikelsen, lusten att spekulera och skuldbelägga bäst vi kan.
Jag försöker tänka att jag ska vara tacksam för att man är alert och inställer.
Jag ÄR tacksam för att man är alert och inställer.
Det finns inga genvägar till att göra världen frisk igen. Vaddå igen?
Ordet blir ett lite skamset exempel på min ofrivilliga positionering. Jag tillhör den annars friska världen där de senaste sjutton månaderna har varit undantag.
Och nu är jag inte med mera! Så skrek ibland en av oss som spelade brädspel under sommarloven.
Oddsen för att förlora hade skjutit i höjden. Kunde också hända att hela brädet slogs över ända.
Jag tänker på det varje gång jag läser om dem som ”blivit trötta på restriktionerna” och gett blanka fan.
Monopol på sommaren var en blandning av lek och allvar. Utanför brädet är det bara allvar.
En jag vet, som verkar i en konstnärsorganisation och har kämpat för konstnärers intressen under pandemin, fick den brutala frågan: Vill du att folk ska dö, eller?
Vad allt den som ställde frågan exakt menade är svårt att veta, den var bara trubbigt arg. Men kultur- och konstutövning kan fortfarande placeras i motsättning till fysisk välfärd.
Välj mellan opera och att farmor har det bra på sin ålders höst! Det är helt basic populism.
Populismen talar ofta som om konsten heltäckande finansierades av våra surt hopskrapade skatteslantar, en sanning som måste modifieras mycket, men poängen är att det är slarvigt använda pengar.
Utanför populismen går det väl så här: individen klarar sig länge utan kultur och konst – ett samhälle gör det aldrig.
Jag minns en farbror som bodde nära oss där jag växte upp. Han sa att han aldrig satt sin fot på biblioteket. Nu erinrar jag mig att han sjöng i kör.
Skrapa på din granne och du finner spår av kultur.
Men ett samhälle som fimpar möjligheter till konstutövning gallrar också bland möjliga perspektiv, tystar periferins röster, stoppar kritik.
Ett samhälle på väg att bli diktatur bruka tidigt bocka av sånt på sin att-göra-lista.
Under de långa trista sjuka månaderna har kulturarbetare i Finland råkat i svår knipa och stora delar av branschen hamnat i skuggan.
Det är en skam att de fått vänta på stöd – och att många blivit utan.
En del kulturarbetare har sökt sig till nya utbildningar. Jag har hört förstulna, litet belåtna kommentarer kring det: så städar marknaden upp i stallet!
Den som vill veta vad den nya forsknings- och kulturministern Antti Kurvinen tänker göra för sina områden kanske redan har kollat upp hans ministerium på nätet, sett att en stor och maffig arbetsgrupp bildats för återuppbyggande av kulturen.
Exakt vad de tänker göra går ännu inte att veta, men ordet ”stimulans” finns där.
Och det som känns betryggande är – eftersom vårt land är en demokrati och för öppenhet och transparens – att ministerierna lämnar kontaktuppgifter, så det går för medborgaren att personligen höra sig för hur det utvecklar sig.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.