Höstens lejontand
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Har en hobby som jag sällan utövar och som fungerar bara under halva året. Det är att plocka vilda blommor nära hemmet. Man kunde tro att det är omöjligt om man bor i en stad, men i Åbo är det ganska lätt.
Jag tror att alla städer i Finland har ytor där det växer blåklocka och rölleka och lite till.
Ganska mycket till. En ljum augustikväll hittar jag klöver, röd och vit, och renfana, käringtand, kråkvicker och min älsklingsvildblomma som är den knallgula fibblan, som kan blomma ännu på min födelsedag, som har samma datum som den gamla praktikan utnämnt till den första vinterdagen.
Höstfibbla, Leontodon autumnalis, höstens lejontand! När man väl fått upp ögonen för den ser man den överallt. Och blir glad.
Plocka vilda blommor i stan är en extremsport såtillvida att jag tror att jag är ensam om den, i alla fall har ingen annan urban plockare gett sig till känna. Människor på gatan brukar också stirra lite om man håller sin bukett synlig.
En tid fanns sådda ängsblommor på ett fält nära mig. Det var tillåtet – och uppmuntrat – att plocka där. Men det fanns en viss lite otäck girighet bland dem som kastade sig över blommorna, lite som den inför gratisämbar, dem man ska ha (till varje pris som helst).
Men varje ingrepp i naturen kostar nånting får någon individ, de blommor jag plockar har ingen chans att gå i frö, till exempel. Och varje fritidssysselsättning kan avslöja ett visst högmod, som blir värre av att kläs ut till anspråkslöshet. Men fibblorna råddar aldrig in sig i sånt, deras första uppdrag är att uthålligt vara granna, vända mot ljuset.
Var som fibblan!
Det är ändå avvikande att plocka blommor i stan, så när jag möter en kvinna med hund på stigen mellan sportplan och villabebyggda gatan fem minuter hemifrån, beslutar jag att säga nånting för att inte verka knäpp på ett obehagligt oartikulerat sätt. Passagen är smal, och man kommer nära om man inte vill ta ett steg ut i det orediga gräset, och det vill i alla fall inte hunden, som är en chihuahua.
Tills vidare är det så i Åbo: man säger något för att verka fredlig. Men jag hinner inte planera min replik, så när vi ska passera varandra säger jag bara: Jag har plockat mina midsommarblommor först nu!
Hur tilldragande den repliken kan vara hade jag inte förstått, men resultatet är att jag blir kvar i en mindre evighet. Chihuahuan hoppar upp så högt den kan, ger mig ett slick på knäet. Då måste man säga något om den, och om vädret för dagen och luftfuktigheten för säsongen.
Jag blir helt omkullpratad.
Det finns kanske en etikett för vad som är lämpligt att säga till främlingar, men om inga vittnen finns – utom en chihuahua – kan den alltid skrotas. Nu får jag veta vad som syntes på röntgenbilderna hos doktorn, hur länge kvinnans äktenskap varat och hur behändigt det är med en liten hund, man kan lyfta den så här (i handtaget som sitter på selen)!
Måste fortsätta nu, säger jag när en lucka uppstår, får en pockande följdfråga: Har int du någå husdjur, då?
Det känns på sitt sätt mer gränsöverskridande intimt än harangen om röntgenbilderna.
Hemma googlar jag chihuahua och ser att rasen kan användas till exempel som diabeteshund, reagera på farliga blodsockernivåer hos sin mänska. Den här hade lärt sig hålla fast lyssnare för sin pratsjuka matte.
Nästa gång ska jag prata mera, tänker jag. Att snacka om sina inre organs status med en total främling kan ju vara befriande! Jag menar det inte ironiskt, för jag tycker att mänskors oplanerade prat därute kan vara något av det bästa. Och vill man inte ha det kan man gömma sina fibblor.
Här kan du läsa fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.