Hos späckhuggarna
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Sitter och väntar på att ett besked ska dimpa ner i min så kallade inkorg. En rationell människa ska då, enligt konstens regler, ta sig an något nyttigt under väntetiden.
Men jag vet inte om det ska ta tio minuter, tio gånger tio minuter eller något helt obestämt, så jag möter tiden genom att titta på de där klippen som dyker upp som klickfrestelser i mitt så kallade flöde.
Där lär jag mig att världen är full av kattungar och späckhuggare och mänskor som dekorerar tårtor tills tårtorna slutar se ut som tårtor.
Kockar av olika ursprung lagar mat med dubblerad hastighet och med bara två ingredienser: bacon och bacon.
Narcissister, lurar bakom varje hörn, det lär jag mig också.
Uppstår en sugande känsla av intighet, ingen förtjusning över katterna blir av, maten ser konstant äcklig ut.
Det är berättelser som inte är berättelser, för tiden räcker inte till, det blir bara något som tränger sig på, av flyktig betydelse endast för den som skapat klippet.
Klickar på pilen som ger löfte om utgång, hamnar hos nya späckhuggare.
Känslan är som den jag minns från sagorna jag slukade som barn, hur det var – måste ha varit – att bli förtrollad och instängd i berget tills man överlistade den ondskefulla jätten, eller tills en hurtig fåraherde med oanfrätt självförtroende och sinne för logik svarade rätt på frågorna som befriade gisslan.
Jag levde mig för mycket in i sagorna, och vår tid har kanske förstått att trollsagor mest lämpar sig för vuxna, som fått lite erfarenhet av (och distans till) jätte- och häxtendenser som de ser ut i verkliga livet, de finns ju där.
Det är förstås dålig tidsanvändning att oja sig över reels och Tiktok. ”Sån ser marknaden ut i dag”, som en person i en kundtjänst sa till mig en gång, då jag ännu trodde på att kontakta en kundtjänst.
Men de får bli illustration till min spaning, som handlar om hur effektivt man manipulerar en mänska med tid.
Man ger henne bara en tidrymd som är åt helsike för kort eller för obestämd för det som ska utföras.
Se hur uppgiven hon genast blir!
Valde jag en konspirationsteori att tro på handlar den om den hemliga instans som räknar ut den tidrymd, för kort, för lång, som behövs för att mänskor ska vika sig och ge upp, anpassat efter ärende och de berörda människornas profil.
Jag tror inte på konspirationsteorier. ”Men större skepp ha å sjonki”, som förfäderna menande påpekade en gång, när jag uttryckt mig tvärsäkert om mina förutsättningar. Motvilligt lärde man sig saker av dem.
Som jag minns det respekterade de tiden, den skulle ge en möjlighet till ett val. Fritt, om möjligt.
Det plingar till i korgen: saken ordnad och avbockad på listan, späckhuggare, adjö!
Nu är det bara Varhas tidsfönster som ska trollas upp. Som i sagan gäller det att komma förbi portvakterna. Som i sagan kan de vara på ens sida, men chansen finns att de inte är det.
Om man trängande behöver hjälp kan det räcka med ett enda robust avfärdande för att man ska ge upp.
Jag ringer inte längre den svenskspråkiga tidsbokningen på grund av ett sådant. Tror att oturen kan ha spelat in.
Att man den dagen hade satt in en som förstod svenska men inte hade kapacitet att få till en kommunikation. Kanske var det så. Kunde förstås ha efterforskat, men någon annan får lägga sin tid på det.
Ringde på annat språk följande dag, det gick som smort. De hade till och med tid att önska mig god bättring, och på finska tar den frasen en halv sekund längre att säga på telefon! Väl framme träffade jag en skötare som gjorde sitt jobb på alla sätt utmärkt.
Hon hade ett anatomiskt hjärta tatuerat på armen, och nu är det henne jag skulle vilja ringa och fråga var min icke-brådskande remiss blev av, den avfyrades ju i somras.
Men det tillåter inte portvakterna, så jag får börja om från början.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.