Hos Sabine Forsblom är språk och berättelse ett
Klass i ordets alla betydelser. I sin tredje roman återkommer Sabine Forsblom till Betinkan och hennes familj. Huvudpersonen är femton år, festande och skola är i centrum. Men ursprunget bestämmer krasst vilken väg livet tar, för den som inte uppbådar alla sina krafter.
Betinkan
av Sabine Forsblom
Omslag: Fredrik Bäck
Schildts & Söderströms, 2018
212 s.
I Sabine Forsbloms tredje roman om Betinkan och hennes familj är huvudpersonen Tina, Tinkan, Betinkan femton år, hennes älskade mofa är död och hans konduktörsmössa har getts till grannbarnen som leksak.
Smeknamnen har förlorat sin klang, barndomen är upplöst som om den aldrig funnits. Ändå finns allt kvar, de alltmer slitna och grälande föräldrarna, Tattarmossen och Gettot som är arbetaradresserna, gränserna som på olika sätt upprätthålls i småstadens hierarki.
Senare i romanen finns en passage som summerar upp släktens alla berättelser om fattigdom och elände och färgstarka personligheter. Men, säger berättarrösten sedan: ”Om ens verklighet och de minnen som formar den alltid måste skrivas om till en skröna av något slag, så kanske det till och med är så att också den största recitatören av dem alla hörde till samma ljugande teaterpack och inte hade någon annan lojalitet än den goda berättelsen? Kanske det var så att, KUNDE det vara så att farsan hade hittat på allt …”
Berättelsen har en egen auktoritet, men självtvivlet och opålitligheten sätter tonen. En tonårings belägenhet är att tvivla på sig själv, en tjej från arbetarklassen på femton år har redan internaliserat sin underlägsenhet. Men i romanen ”Betinkan” befinner vi oss i ett 70-tal då det är möjligt att slå sig fri. Skolan är en möjlighet. Musiken, ungdomskulturen och filmen tränger sig in och berättar om en annan ordning.
Allt sådant glimtar fram i ”Betinkan”, men den börjar i en Luciakröning, en scen som kan exponera avslöjande detaljer om småstadens värderingar och hierarkier. Luciavalet är också minst sagt manipulerat, Gunttas gäng ser till att Guntta blir vald, under hot, om så behövs.
Det är bryskt och festligt beskrivet. Särskilt den som känner igen kombinationen Lucia-småstad som ett tidigare använt litterärt motiv lystrar noga redan här. Christer Kihlman använde sig av motivet när han gav sig på småborgerligheten i sin debutroman 1960 – dessutom är det litterära avtrycket hos honom och Forsblom inspirerat av samma ort.
Resonansen hörs klart, men Forsblom börjar, efter en kort prolog, med ett Selma Lagerlöf-anslag:”Äntligen stod Ljusets drottning på Rådhustrappan!” Det är så hon tänker berätta. Hon gör motivet till sitt, och de unga i hennes roman försöker erövra det de kan.
Det är inte alltid mycket, men ibland räknar de in segrar. Lucian är en, att tjejerna pressar skolsköterskan att beställa tid för dem hos gynekologen som kan skriva ut p-piller, är en annan. I det senare fallet är hon som konsekvent kallas Tamminen den drivande. När sköterskan tvekar hotar hon med att pappan, kommunisten, ska komma på besök. Det tar genast skruv.
Berättelsens synvinkel är Betinkans, men hon är, i alla fall inledningsvis, mest som en biperson i sitt eget liv. Hon är också iakttagaren på hemmafester och på danser, i alla fall tills de blir alkoholdränkta – och det blir de alltid. Då tar ett annat mer övergripande detaljrikt berättande över. Fyllan plånar ut det plågade och hämmade jaget.
Umgänget kan vara ett sätt att stiga i status, och Betinkan rör sig med Susanna, stadsarkitektens dotter, tills relationen krymper och vissnar. En tonårsförälskelse spelar en avgörande roll. Vem som blir ihop med vem är strängt och smärtsamt hierarkiserat. Och man kan förstöra och röra om genom att initiera rykten.
Flickorna är i förgrunden men här finns också några distinkta snabbporträtt av killar, till exempel Roffe, som är snyggare än David Bowie och sminkar sig som han – och åker på stryk när han vågar sig målad på fest. Och det är kollektivet bröderna Dalton som har tillgång till bilar och därmed till tjejer, och Elefanten, föraktad och frustrerad, som har en hållhake på Betinkan och inte tvekar att dra nytta av den.
Skildringen av de unga dominerar först berättelsen, med pockande och ganska disharmoniska ackord, men småningom tar miljön, särskilt den sociala, ut sin rätt, det sker i scener med släktingar, besök med mormor på begravningsplatsen, besök på ålderdomshemmet, eller i tillflykten gårdsbastun, där man kan dölja sin bakfylla och slicka sina sår.
Sabine Forsblom har ett utpräglat sinne för dramaturgi. På romanens upplopp, då en viss känsla av frihet har infunnit sig, inträffar en trafikolycka med fatal utgång, men författaren låter det filmatiskt effektfulla – en ny akut oro – äta sig in i läsaren ordentligt innan man får veta vem som förolyckats.
Romanspråket, i sig en del av dramat, har redan tidigare beundrats. Det handlar till en del om talspråk och jargong, men också om meningarnas inneboende dynamik. Ibland börjar de lättsamt trippande och tycks kunna ta vilken väg som helst, sen snörps de åt i en bestämd ton som hårt bestämmer kursen. Språk och berättelse är ett hos Sabine Forsblom.
Ur Betinkans synvinkel finns en viktig vändpunkt i berättelsen. Fortsätta i gymnasiet, det vill hon inte, den driftiga Tamminen tänker ju inte heller göra det. Men då tar sig de annars ganska småsinta och enerverande och grälsjuka föräldrarna ton:
”Att du sku sluta skolan? Nog var det fan det, hade farsan sagt helt lugnt och bitit huvudet av en kryddfisk. […] Du ska ta studenten och sen in på universitetet, hade farsan sagt och morsan hade börjat skrika att jumalauta, här har man packat kryddfisk i Särkeläs lider varje kväll år ut och år in …”.
Och som föräldrarna säger blir det den gången i ”Betinkan”, en roman där finlandssvensk arbetarklass säger jumalauta.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.