Monica Forssell 15.04.2022 08:002

Det skrattas för lite i kyrkan. Det hävdar Janette Lagerroos , kaplan i Houtskärs kapellförsamling.

Lagerroos är prästen som Houtskärsborna ställde sig på barrikaderna för. Hon är också prästen som tycker att det går lika bra att prata om tro över en portion knackorvssås och mos på baren i Näsby som det gör i snålblåsten på färjan eller från predikstolen i en kyrka.

– Ibland känner jag att frälsningen, livet efter detta och saligheten är så högtidligt att det heliga blir så stort att man måste huka sig.

Och huka sig vill inte Lagerroos att människor som vänder sig till kyrkan ska behöva göra.

Nej, Lagerroos tycker rent ut sagt att det finns för lite glädje i kyrkan och att den sakrala semantiken får skrattet att fastna i halsen.

Monica Forssell

Lagerroos talar om en diskrepans mellan det egentliga budskapet och orden. Att det högtidliga gör att vi glömmer att Gud har nåd och kärlek.

– Som troende får vi varje dag be om förlåtelse och vi blir förlåtna. Man behöver inte hålla på och älta all möjlig skit. Man får lämna det ifrån sig och gå vidare rak i ryggen, säger Lagerroos.

Men Jesus dog, enligt den kristna tron, på korset för våra synders skull. Hur förhåller du dig till skuld?

– Jag vet inte om jag någonsin har tänkt att jag skulle behöva känna mig skyldig för att Jesus dog. Han har gjorde det av sin egen fria vilja utan att jag bad honom göra det. Jag var ju inte ens född då. Nåden är gratis, tänker jag. Jag får be om den och behöver inte förtjäna den.

En tro som präglas av skuld och rädsla ger avkall på något väsentligt, menar Lagerroos.

– Om du hela tiden måste vakta på vad du gör så känner du dig inte fri och i kyrkan säger vi att vi är fria i Kristus.

Monica Forssell

Som liten flicka var hon en ivrig körsångare och älskade ”hallelujapsalmerna” eller psalmerna där livet vinner, Jesus lever och det finns glädje.

– Jag upplevde inte att vi gick i kyrkan för att huka oss. Men så förstod jag ju inte heller predikningarna, säger Lagerroos och skrattar.

Som vuxen har hon jobbat med bland annat grönsaksodling, städning, restaurangjobb, för Stiftelsen för Åbo Akademi, på fabrik och som kyrkvaktmästare.

– Det var först när jag fick jobbet som kyrkvaktmästare i Nagu i början på 2000-talet som jag förstod hur alla bitarna hängde ihop. Det var för det jobbet jag hade övat mig under alla åren som gått.

Arkiv

För fyra år sedan prästvigdes Lagerroos och fick ganska snart efter det jobb som t f kaplan i Houtskär. Snart förlorade hon ändå jobbet till en manlig kollega.

Houtskärsborna samlade namn för att backa upp sin populära kaplan men eftersom Lagerroos saknade behörighet var det kollegan som drog det längre strået.

Ifjol höstas ledigförklarades jobbet på nytt och nu behövdes ingen namninsamling. Lagerroos hade sin pastoralexamen klar och skärgårdsbornas åsikt var ju sedan tidigare känd: Jordnära, liberal och praktisk vill man att prästen ska vara.

Hur känns det att vara så populär?

– Det är förstås jättefint och det stärker min tes att folk tycker att kyrkan är viktig och att man vill ha mera glädje i kyrkan. Men visst sätter det en press också. Lever jag nu upp till de förväntningar som finns, frågar sig Lagerroos, men ger sedan själv ett svar som samtidigt må tjäna som en parallell till de större frågorna.

– Jag är redan vald, jag är vigd, Gud har behövt mig och kyrkan har tagit emot mig. Jag har fått en godkänd stämpel.

Vi sitter i den stora vackra prästgården där Lagerroos har sitt kontor. Det lyser i den rödmyllade träkyrkans fönster och snart ska Lagerroos dra på sig den vita alban och ställa sig vid altaret.

Hon kallar ord som rättfärdiggörelse och frälsning för predikningarnas bingo-ord. Har man prickat av dem i sin predikan så tror man det är en bra predikan.

För Lagerroos är det tvärtom. Hon vill använda vanliga ord som alla förstår och lätta på det högtidliga trycket.

Monica Forssell
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln