Hon är ÅST:s nya teaterchef – ”Klart att man får skämta om allt, men då får man vara beredd på kritik också”
Åbo Svenska Teaters nya teaterchef Kira-Emmi Pohtokari har blivit varm i kläderna i sin nya roll. Hon uppskattar att få bli en del av traditionen i Finlands äldsta teaterhus.
– Huset är gammalt men det har alltid varit bundet till sin tid. Det har fyllts med många olika människor och berättelser genom årens lopp, det är det fina med en sådan här gammal plats, säger hon.
Det är viktigt för henna att fylla huset med liv och berättelser som är relevanta i dag.
– Det är fint att vara en del av traditionen, men husets anda är att göra teater som är relevant i dag. Då måste man också ifrågasätta och ruska om invanda mönster och tankesätt, säger Pohtokari.
Pette RissanenHur man gör teatern relevant är något den nya teaterchefen funderar mycket på.
– Att vara relevant betyder främst att vi frågar oss vad vi gör och varför. Vems berättelse berättar vi, och vems berättelser lyfts inte fram. Att jobba på ett sätt där olika minoriteter och grupper är representerade och får en röst är viktigt, säger hon.
Dagens samhälle har en större mångfald än tidigare, med många röster som tidigare inte kommit fram. Hon vill att den samhällsförändringen speglas i teatern – både i hur de arbetar internt och i val av pjäser och teman.
– Det är fint att så många minoriteter nu har en röst i samhället. Men samtidigt blir vi mer och mer polariserade.
Kira-Emmi Pohtokari
Född: I Esbo.
Koppling till Åbo och Åboland: Innan jag flyttade hit har jag endast varit i Åbo för teatern. Mina morföräldrar har en stuga i Korpo, så skärgården är lite bekant för mig. Mina rötter är i södra och östra Finland, så jag är både en havs- och insjömänniska.
Mest minnesvärda teaterupplevelser: Första gången jag gick på teater efter pandemin, känslan av att igen få uppleva teatern tillsamman med andra berörde mig mycket. Sedan har Milja Sarkolas regier alltid berört mig mycket.
Mål som teaterchef: Drömmen är att kontakten mellan scen och publik uppstår, den där magiska känslan när man ser något riktigt bra, engagerande eller berörande.
Hon oroas över extremhögervindar som blåser och rasismens utbredning i samhället.
– Det skrämmer mig mer än att ”man inte får skämta om någonting mera”.
Ser du någon fara i att inte kunna skämta om vissa saker?
– Frågan om man får eller inte får skämta bygger på en missuppfattning. Vad menas med att ”inte få” skämta? Det är klart att man får skämta om vad som helst, men då får man ju vara beredd på respons och kritik också.
Det som har hänt nu är att många tidigare marginaliserade grupper har fått en tydligare röst i samhället och kan säga ifrån och försvara sig.
– Jag tror att det är den responsen som uppfattas av många som att man inte får skämta. Jag ser inte att det handlar om ett förbud att inte få skämta, i stället handlar det om en dialog som nu, äntligen, går åt båda hållen. Då är det också viktigt att tillåta en livlig diskussion.
Samtidigt är hon också skeptisk till att folk blir deplattformerade (att frånta någon en plattform, reds. anm.), eller ”cancelled”, på grund av något de sagt eller skämtat om.
– Jag har mycket hellre en livlig och vildvuxen diskussion än ingen diskussion alls.
För teatern är det också viktigt att tänka på vem som hörs och vems berättelse man berättar. Att ställa sig de frågorna är viktigt för att hålla teatern relevant.
– Vi behöver få syn på våra blinda fläckar, och stanna upp och fundera på vilka röster som kommer fram i teatern och vilka som inte gör det.
Ett antirasistiskt arbete i teatern ser hon som mycket viktigt. Både i hur teatern jobbar internt men även i frågor om vem som representeras i valen av teman och pjäser.
Vad betyder det att tänka på vem som blir representerade?
– Att tänka på frågor kring mångfald handlar inte om att gå omkring med ett facit och tänka i termer av rätt och fel, det är inte poängen. Inte heller han vi välja pjäser där alla ska representeras. Poängen är i stället att reflektera över sitt eget agerande, val av regissör och teman. Då kan vi göra medvetna val så att vi på kortare och längre sikt kan bidra till mångfald inom teater och scenkonst.
Johan BackasSom finlandssvenskar har vi ibland en tendens att vända oss inåt och inte vidga vyerna och inkludera andra.
– Det är någonting vi måste jobba på. För vi vill också vara en teater för de finskspråkiga. För att vi skall kunna bli det tvingas vi tänka om på riktigt i hur vi gör.
Nu textas föreställningarna på stora scenen till finska för att göra föreställningarna mer tillgängliga. Men för Pohtokari räcker det inte endast med att göra språket tillgängligt.
– När vi har intressanta föreställningar som talar till publiken och berör dem, då tror jag att folk kommer. Jag tror inte att språket är det enda hindret, vi måste också tänka på hur vi skall bli en synlig del av staden så att vi också finns i finskspråkigas medvetande, säger hon.
Utmaningarna tvingar teatern att tänka till och reflektera över sin verksamhet.
– För oss som jobbar med teater är teatern en naturlig del av livet, med så är det inte för alla. För den som bara går en gång om året är det kanske svårt att välja en teater på det andra språket. Det är en utmaning, men jag tror igen att lösningen ligger i att försöka bli så relevanta som möjligt, säger hon.
Teatern är en konstform där man får uppleva något tillsammans med människor.
– De mänskliga mötena är en viktig aspekt av teatern som konstfrom. De behöver vi värna om.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.