Förflytta dig till innehållet

Hjärnan följer hjärtat

Ack den underbara ungdomens ångest då allt är så nytt och fräscht och samtidigt så ofantligt skrämmande stort.
Alla dörrar är öppna!
Det är bara att välja vart du går.
Konkurrensen är stenhård!
Om du inte väljer rätt nu är allt förlorat.
Det är väl bara att kolla in temasidorna i dagens ÅU. Så kan du välja. Jonej.
Avgångsbetyg, gemensam elevantagning, förberedande kurser, inträdesprov, lämplighetstester.
Och alla de där besvärliga människorna som ställer Frågan med stort ”F”.
”Vad ska du bli när du blir stor?”
Frågan behöver inte alltid ens yttras. Folk tittar på en på det där speciella sättet. Man vet att de är nyfikna.
Kallsvetten bryter fram, särskilt då du tänker på alla de där krångligaste klasskompisarna som redan länge vetat precis vart de ska söka sig. Precis som om de varit frälsta, upplevt en väckelse av något slag.
I vågkålarna ligger framgångsvisioner och väger mot något som kanske finns lite djupare inombords, något mer genuint som kanske ännu kan vara lite svårt att formulera.
Om inte annat, så för att just den framtidsplanen kanske inte är synonym med hur du tror att människor uppfattar dig. Inte lätt att vara annorlunda..
”Aj, ska du bli… nå, det är ju intressant”.
Intressant.
Det hela blir inte lättare av att mycket i utbildningsväg känns abstrakt, särskilt då man siktar på högre utbildning.
”Vad blir man om man studerar det här?”
En frågan som ofta blir obesvarad.
Eller så få man höra att man kan bli nästan vad som helst.
För en ung vars insyn i arbetsmarknaden oftast begränsar sig till sommarjobb säger ett sådant svar inte så mycket. Det är lite som att famla i blindo.
Studiehandledarnas betydelse kan inte överskattas. De ”stöder elevens utveckling, när det gäller studiefärdigheter, socialt mognande och planering av sitt liv. Elevhandledningen stöder elevens avgörande om studier, utbildning, vardagsliv och levnadsbana.”
Studiehandledningen ska också öka välbefinnandet i skolan samt förebygga utslagning.
Det är inte lite det.
När kryss ska sättas i blankettrutor, känns det ändå som om så många andra faktorer spelar in: Alla andra söker sig dit – borde också jag?
Ibland är Det som melankolins drottning Ellinoora sjunger i låten Leijonakuningas (Lejonkungen): Barnet drömmer om att bli sångare eller hockeyspelare – men vågar inte säga det öppet, i rädsla för att någon i klassen skulle skratta:
”… så någon annan får förverkliga mina drömmar”, fortsätter låten.
Men ju tidigare man inser följande, desto bättre: Det blir inte lättare när man är vuxen. Det kan vara lika nolot att säga vad man drömmer om också då. Så det är bara att tuta och köra, att lyssna på hjärtat. Nu schöör vi, som de sade i Buu-klubben.
Men såklart: Vem vill inte vara framgångsrik? (underförstått: skaffa sig fyrk). Helst i kombination med att få ett jobb snabbt. Här passar ofta kvällstidningarna på att röra om i beslutsångestssoppan med rubriker som det här:
”Här är branscherna där du får ett välbetalt jobb bums då du är klar,”eller ”Här har du framtidsbranscherna.”
Gallringsdata är inne så här års. En av de tuffaste intagningarna gäller faktiskt ett verkligt nischjobb: spårvagnschaufför i Helsingfors. Hundratals söker, ett drygt dussin brukar antas.
”Det är lättare att komma in till medicinska än till spårautbildningen”, rubricerade Ilta-Sanomat häromåret sin jämförelse.
Men det är inte riktigt sant. Den som vill och kan kommer in lika lätt oberoende av om de andra sökande är hundra eller tiotusen. Antalet sökande korrelerar inte så där bara med hur svårt det är att komma in. Vissa utbildningar är bara så pop att många söker till dem bara för sökandets skull.
De är aldrig riktiga konkurrenter.
Kanske en ung egentligen inte behöver annan vägledning än det som den kända svenska hjärnforskaren Katarina Gospic säger: För att få ett så berikande och utvecklande liv som möjligt vinner man på att utmana sina rädslor.
Gospic vet hur alla små signaler åker kors och tvärs i ditt huvud. Och de goda signalerna är fler då man lever det liv man själv vill leva, inte det liv som andra förväntar sig att man ska leva. Det är inte egoism, tvärtom: Om du hittar rätt, betyder det att också folk i din omgivning mår bättre.
I möten med unga, just nu, är väl därför det här det viktigaste: sporra dem att vara modiga.
Få dem att förstå att dit hjärtat vill gå, dit följer också hjärnan gärna med. Det blir oftast bäst så. Åt andra hållet brukar det vara mycket, mycket jobbigare, både då det gäller utbildning och jobb.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter