Historien handlar om släkten (och en och annan krukväxt)
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Hade en lånebok jag hade förnyat tills systemet sa stopp, en annan skulle ha den. Hela tiden medan den låg oläst ville jag ta del – och samtidigt inte. Stoffet var tungt.
Boken utgår från Kiev. Författaren är född där, hennes familj fanns där, hennes minnen finns där. Den plockar upp de bitar som kan hittas av en släkthistoria som ses mot det förflutna seklets krig, imperiebyggande och folkmord. ”Esther kanske” heter den på svenska, ”Vielleicht Esther” på originalspråket tyska.
Författaren Katja Petrowskaja skriver på tyska och hon bor i dag i Tyskland, men hennes första språk är ryska. Vi var en sovjetisk familj, skriver hon. Skildringen rör vid namn- och språkbyten, emigration, flykt. Alla överlever inte, de dör under värsta möjliga omständigheter.
Efternamnet P. täcker över det judiska Stern sen ett par generationer tillbaka. Kontexten kring bytet rör dynamiska ting: revolution, hemlig polis. Till och med ett politiskt attentat har initierats i släkten. Boken är en undersökning, ett personligt reportage, ett minnespussel.
Berättelsestråken där Petrowskaja själv stiger fram, fast mest i marginalen, är de som läsaren lättast dras in i. Man följer med på research, blir nyfiken. Men historierna får ofta ett hastigt slut. Så är det, säger boken, som berättelser måste de här historierna förbli ofärdiga.
Man faller för pappans lakonismer, trotsigt träffsäkra. Hitler mördade läsarna, Stalin tog författarna – det är förklaringen till att jiddisch plötsligt var ett försvunnet språk. Och om Polen som familjen älskar men som inte skickar sympatiska vibbar tillbaka: Kärlek behöver inte vara besvarad.
Pappan ger också boktiteln. Mormor hette kanske Esther, svårt att veta för han sa alltid mormor, mamma kallade henne mor. Till pappan hör också episoden med fikusen, som lastades på ett bilflak vid flykten från Kiev 1941. Den tillhörde en granne, men författarens farfar lyfte resolut ner den för att få plats för sin familj.
Den fikusen har jag att tacka för mitt liv, säger Petrowskaja, men frågar sig strax om en fikus de facto funnits. Och det kan inte fadern bekräfta. Men sen ändrar han sig. Kanske fick jag den från dig, säger han till dottern, en fiktiv detalj som stärker sanningshalten.
Petrowskaja rör också vid hur det oprecisa och oinformerade kan röra till historieuppfattningen (eller avslöja att sådan alldeles saknas). Menade du ”Baby Jar”, frågar en anställd som tar emot sökord på ett tyskt bibliotek där hon gör efterforskningar.
Kapitlen om Babij Jar och Mauthausen är blytung läsning, men än vet europeiska läsare vad namnen står för. Släktingar slukades av dem. Men morfar kom levande från Mauthausen.
Har du kanske släkt som ligger där? Författaren ställer frågan till en person som på minnesdagen hedrar offren i Babij Jar. Det var den dummaste frågan jag nånsin fått, får hon till svar. Alla offer för massavrättningar och förintelse måste tänkas på som släktingar, det är den anständiga slutsatsen.
Petrowskaja tillfredsställer tidens lust till biografiskt och korta kapitel. Hon är driven kolumnist i Frankfurter Allgemeines söndagsnummer. I ”Ester kanske” är stilen rapporterande saklig, sökande. Men efter den ryska annekteringen av Krim blev det svårare att skriva, säger hon.
Då uppfann hon ett slags reflekterande fotokolumner som nu samlats i bokform under titeln ”Das Foto schaute mich an”. Den mest omtalade bilden heter ”Gruvarbetare i Donbass” och är tagen av Yevgenia Beloruset, känd för sin människonära fotodagbok från krigets Ukraina.
”Minnena ser mig” heter en dikt av Tomas Tranströmer. De står ”så nära att jag hör dem andas”. Perspektivet är inte precis samma hos Petrowskaja. Men positionen är lika uppfordrande.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.