Ann-Christine Snickars 27.03.2021 10:00

Ann-Christin Antells första roman om det gamla Åbo heter ”Puuvillatehtaan varjossa” (I bomullsfabrikens skugga) och utspelar sig under sent 1800-tal. En hel serie är planerad. Genren är ”historisk underhållning”, en litterär form som just inte finns på svenska i Finland.

Kanske är det så för att för att sådana romaner som på majoritetsspråket säljer bra inte kan få en tillräckligt stor publik på svenska. Kanske ser man ner på romantik också. Men i ”Puuvillatehtaan varjossa” är den romantiska kärleken bara en del av historien.

Huvudperson är Jenny Malmström, sedan tre år änka efter kaplanen i Lundo. Han har dött i koleran. I samma grav som mannen ligger också deras gemensamma barn, det mannen aldrig såg. Pojken Mikael såg inte heller världen, han var dödfödd.

Berättelsen tar avstamp i detta. Jenny Malmström är en mycket kapabel och livsduglig person. Hon har flyttat tillbaka till barndomshemmet, prästgården vid S:t Karins medeltida kyrka (den som nu kallas S:t Katarina).

Skildringen följer alltid Jennys förehavanden, när hon åker släde in till Åbo, bekvämt på Aura ås istäcke, eller när hon tar en vossikka, en isvostjik, i stadens centrum och irriterat kryssar mellan högar av hästspillning och nyfikna gatuhundar. Staden och romanens unga kvinna gör varandra levande.

Det finns något gränsöverskridande i hennes hela väsen, hon är klassiskt hjältinnematerial. Hon umgås ganska jämställt med prästgårdens dräng och piga. Och hon har sin status som fru Malmström, ingen kan avfärda henne som man gör med fröknar. Fadern är en idealfigur, respekterad församlingsprost som alltid stöttar sin dotter.

Jenny är aktiv i fruntimmersföreningen som består av högreståndsdamer som idkar välgörenhet och tar folkbildningsinitiativ. De är också engagerade i arbetarklassens levnadsvillkor, att bygga bostäder till stadens arbetarfamiljer blir en av de stora frågorna.

Där involveras också de rikaste fabriksägarna. Jenny får i uppdrag att förhandla med John Barker, ägare till bomullsfabriken vid åstranden. Där träffar hon i stället sonen, Fredrik Barker.

Den tråd det mötet ger upphov till sorterar oblygt under romantikberättelsen konventioner. Hur Jenny känner skrivs ut i genrens schabloner, ganska njutningsfullt utplacerade.

Pressbild

Själva spelet mellan kontrahenterna är mer komplicerat med framstötar och bakslag, smärre utbrott av toxisk stolthet och avvisade frierier. Om romanen bestod bara av det skulle man tröttna, men romantiken vet sin plats som ett ornament i skildringen av Åbo.

Det är inte heller någon torr och tablålik skildring, den följer alltid Jennys förehavanden, när hon åker släde in till Åbo, bekvämt på Aura ås istäcke, eller när hon tar en vossikka, en isvostjik, i stadens centrum och irriterat kryssar mellan högar av hästspillning och nyfikna gatuhundar. Staden och romanens unga kvinna gör varandra levande.

Jenny är ständigt sysselsatt, hon läser, bakar, ordnar välgörenhetsevenemang. När hennes far avlider blir hon blir lärare i flickskolan, men står utan arbete när ägarinnan och föreståndarinnan dör.

Ekonomiskt ligger hon illa till. Och när hon tar ett personligt ansvar för några föräldralösa barn från proletärkvarteren på Månberget visar det sig att flera av de på pappret filantropiska damerna slutar hälsa på henne.

Men Jenny har en trogen vän i prästfrun i S:t Marie församling. Hon är genuint progressiv och passionerat intresserad av historia och arkeologi. Hon tar initiativet till att utgrävningar görs på Korois udde. Jenny får också ett påhugg som detaljritare när de olika fynden ska bedömas.

Ledare för utgrävningen är arkeologen Juhani Aaltonen, en man som tillhör framtiden: han behandlar Jenny som en jämlike. Den andra framtidsmannen, Kosti Vanhanen, är fennoman och engagerad i arbetarfrågor. Han har en konservativ syn på kvinnan och en possessiv inställning till Jenny, som han föreställer sig inte kan tacka nej till hans frieri.

Översikten av olika slags manstyper väcker intresse, tillåter också läsaren att själv upptäcka och reflektera. Där ingår också Fredrik Barker, som visar att han kan förändra sig. Hans förändring smälter också mödolöst in i den romantiska berättelsens tradition.

Antell är utbildad i historia och arkeologi. Den lediga konkretionen i Koroisskildringen och i de livliga stadsscenerna får vi tacka för det.  Hennes dagliga värv är bibliotekariens och därför finns också litterära verk inkluderade i romanen.

Jenny läser Minna Canth och Ibsen, hemma hos pappa prosten finns också ett exemplar av ”Anna Karenina”. Här finns också en tydlig blinkning till läsaren. När Kosti talar för sig och sitt frieri säger han att kärleken, som den romantiskt beskrivs i böckerna, ju inte finns, egentligen.

Romanen är späckad med kända Åbonamn: Pinello, Dahlström, af Heurlin och fler därtill, förutom Rettig och Barker. Men huvudpersonerna är fiktiva också när de har vissa förlagor.

Antell redovisar i samband med en källförteckning vilka friheter hon tagit sig. Den romantiske hjälten Fredrik Barker har ju aldrig funnits i sinnevärlden. Den som kan sin lokalhistoria vet det genast, en skarpsynt läsare kan räkna ut det.

Ann-Christine Snickars

Dela artikeln