Henry Parland är en författare som aldrig blir gammal
Dandy i Kaunas. Men pressvecken lämnar en del övrigt att önska. Henry Parlands korta författarskap har en träffsäkerhet som fungerar och tilltalar än i dag. Bilden är tagen 1929 eller 1930, som var hans dödsår. Foto: SLS-arkiv
Henry Parland: Prosa. Henry Parlands skrifter 2.
Utgiven av Elisa Veit
Omslag och grafisk form: Antti Pokela
SLS/Appell, 2019
342 s.
BOKEN.Tidigt döda konstnärer brukar ha en stark dragningskraft. Det säger något om oss, förstås. Men det kan också hända att det plötsligt avbrutna lämnar ett eko av en puls man hör väldigt tydligt – länge.
En vän till mig sa apropå sommarpraten i radio: döden och dödens närhet är det som säljer mest. Jag minns det när jag läser Henry Parland (1908–1930) igen. Del 2 i ”Henry Parlands samlade skrifter” som ges ut av Svenska Litteratursällskapet kom ut tidigare i år. Första delen innehöll dikt, nu är det prosans tur.
Tänk om Henry Parland skulle kunna återkomma som sommarpratare! Han skulle ta upp ämnen som ligger högt upp på popularitetslistan: skoltidens utanförskap, ett accelererande drickande, skrivande, språkkunskap och språkförbistring, hungern efter det moderna, förändringen, framtiden.
Det såriga förhållandet till föräldrarna skulle också vara i fokus. De skulle knappast ha valt att bosätta sig i Helsingforsregionen om inte omständigheterna tvingat dem att röra på sig. De kunde inte den nya miljöns språk särskilt väl, de fick lov att leva under sin nivå – ställa hoppet till sina barn.
Känns sådant inte igen som möjliga böjningsmönster för unga idag? Sådana avtryck finns det ganska gott om i litteraturen nu. Och en kritiker som anmälde diktvolymen i en rikssvensk tidning liknade lakonismerna i Parlands dikt vid dagens twitteruppdateringar. Fast tweetarna brukar åldras så mycket sämre, får man tillägga.
I SLS:s prosavolym är texterna ordnade i ett slags utgivningskronologi: ”Publicerat”, ”Opublicerat”, ”Ofullbordat” och ”Dagboksliknande anteckningar”. Volymen är en kritisk utgåva, försedd med kommentarer som innehåller allt man kan få reda på om manuskripten och deras öden. Det kan vara intressant och vägledande också för ”vanliga” läsare.
En hel del av prosan har också tidigare getts ut. Ett par år efter hans död kom volymen ”Återsken” och på 1960-talet två textvolymer redigerade av brodern Oscar Parland. I den skönlitterära delen ingick romanen (eller romanfragmentet) ”Sönder”, som är det av Parlands prosa som är mest läst och utgivet. Romanen har också utgivits separat av SLS.
På 1960-talet var Parland kanske fortfarande före sin tid, mottagandet var inte så översvallande. Det framgår av den nu aktuella utgåvans inledning. Ironin uppskattades, men det man såg som dekadens gick inte riktigt hem.
Men dikten som hela tiden levt kvar, unga generationers intresse för Parland och översättningar till många språk, har eldat under också mottagligheten för prosan. I den finns många motiv som är heta i skönlitteratur i dag.
Fadersbilden är ett sånt motiv, sådan den blir när barn och föräldrar hör hemma i så markant olika världar. Relationernas flyktighet är ett annat, liksom skräcken för att misslyckas, lusten att flyga i ruset, frestelsen att sjunka i missbruket. Och alla tingen. ”Sakernas uppror” och andra kåserier om föremål och fenomen hör till Parlands mest lästa texter. De finns inte med här, men kan däremot hittas i ”Säginteannat”, volymen med Parland icke-fiktiva prosa, redigerad av Oscar Parland.
I SLS:s volym kan man uppleva hur motiven och känslan genast starkt gör sig gällande. Till en början finns en viss smak för (makabert) känslomålande, som i bokens första text ”Berget”, kretsar kring en ättestupa och skissar en ännu kusligare stenbegravning: ”Bägaren gick runt och vid varje klunk kastades en sten på den döda.”
Det här gravitetiska lämnar Parland snart bakom sig. Man kan tydligt se hur han arbetar på sin teknik och gestaltning – och också hur han infogar sig själv i texterna. Till och med hans pappa såg att det fanns en auktoritet i det, trots att han tyckte att mycket av stoffet (det utsvävande kroglivet!) var motbjudande.
Pappan förekommer också som person i ”Jag och min fars glasögon”, en novell som skrevs för en pristävling. Det finns en förebrående blick i den som Parland både avvisar och kan leva sig in i. Väldigt många av hans texter uppvisar också en stark kluvenhet – den är antagligen vår tids starkaste identifikationspunkt.
Kluvenheten kan bli avgrundsdjup men den kan också hanteras lätt och lättsinnigt, för att inte säga elegant. Det fungerar ju att klyva sig i sig själv och sina kläder. Biprodukten blir ett temporärt ”vi”: ”Jag och min smoking kliva in på ett café. Vi beställa en vichy, cigaretter. Vi är trötta.” Till slut: ”Min smoking betalar.”
Prosan hade kanske blivit Parlands paradgren om han fått lite mer tid på sig. I stället klipptes hans författarkarriär bryskt vid 22 års ålder av en banal men ödesdiger sjukdom.
Jag lånar ”Säginteannat” på stadsbiblioteket för att friska upp mitt minne, kanske ha som referens. Det finns en del klotter i exemplaret, sånt brukar jag ogilla starkt. Men någon har också skrivit ”Parland – den fantastiske!” med oemotsägligt tusch högst uppe på försättsbladet.
Och det går bra att upphöja till rubrik.
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.