Ann-Christine Snickars 14.11.2020 10:15

Biografititeln ”Göran Schildt – två liv” anspelar på Göran Schildts tanke om Dante, att han hade ett liv han levde, ett som han skrev. Det är fantasieggande, men att tanken finns skvallrar ju om utgångspunkten: vi vet att vi är här bara en gång.

Biografiförfattaren Henrik Knif är väl skickad att ta hand om Schildts liv.

Han är kulturhistoriker, han är också själv en kunnig seglare. Partierna med Daphne under segel är hanterade med den insattes handlag, utan romantiserande.

Biografin arbetar sig inte strikt kronologiskt fram från vaggan till graven. Den börjar på allvar vid Schildts ynglingaår och slutar i där Göran och Christine Schildt bosätter sig i Ekenäs, i Villa Skeppet, ritat av Alvar Aalto.

Pärmbild

Avslutningen baserar sig i mycket på intervjuer med Christine Schildt och det finns uppenbarligen ett starkt förtroende mellan Knif och henne. En värme sipprar in, som återverkar på hela skildringen. Göran Schildt dog 2009.

Redan som sjuttonåring tar sig Schildt ut i världen med stor entusiasm. Han åker till Paris för att förkovra sig i franska och studera litteratur. Men det är resan ett par år senare, tillsammans med vännen Georg Henrik von Wright som fastnat i vår kulturhistoria. I Paestum vid de antika templen förskrev de sig till den klassiska kulturen.

De skulle ”bli greker”, vilket betydde att de skulle sträva efter att hålla tanken fri och klar. Där ingick också att hålla sig opåverkad av politiken.
Schildts väg är skissad redan innan världskriget bryter ut. Att skriva och resa, det har han redan börjat med.

Traumatiska händelser

Biografin kunde ha valt en dramaturgi med höga toppar och djupa dalar, men Knif undviker det, trots att skildringen ofta är närgången. En källa har varit Schildts dagböcker, där skribenten sätter ärlighet och självreflektion högt, en annan är brev, ofta öppenhjärtiga.

Schildt skrev redan från unga år flitigt bland annat till Ulla Biaudet, också resenär och författare – och en person som gärna utmanade konventionerna.

Pappans självmord och hur han själv blev allvarligt sårad i vinterkriget är de traumatiska händelser som slår hårt mot Schildt som barn och ung. Men han fick den hjälp som stod till buds. Som pojke fick han bo hos familjen von Frenckell och blev för livet förbunden med Vivica Bandler, hans nästan-syster. Kulan som trasade sönder hans underliv berövade honom möjligheten att få barn, men skickliga kirurger gjorde honom livsduglig.

Svenska litteratursällskapet i Finland

Schildt som varit initiativrik redan som tonåring och student tar nytt tag i sitt liv, landar på allvar i den franska litteraturen och konsten, hos Gide som han översätter flera romaner av och skriver en bok om, hos Cézanne som han skriver en biografi över och omarbetar till en doktorsavhandling.

När detta är gjort skriver man fortfarande 1940-tal, och Schildt har också hunnit debutera skönlitterärt. Han har gått igång som ett litet lokomotiv. Han är en introduktör, hans insatser bidrog till att Gide fick nobelpriset, sägs det. Hans familj önskar intensivt att han söker en professur i konsthistoria, men han väljer ett annat liv än ”skrivbordsprofessorns”.

Schildt köper en ketch av Christoffer H. Eriksson och kastar loss för Medelhavet, med avstickare till Nilen och Svarta havet. Han skriver kritik och resereportage för Svenska Dagbladet, han är gift med en svensk glaskonstnär, Mona Morales, och bor i Stockholm.

Många villiga gastar

1950-talet är de många seglatsernas årtionde. Att segla och skriva är två olika aktiviteter, men skribenten och skepparen Schildt förefaller ha ganska mycket gemensamt, obefarna vatten och hårt väder är inget hinder. Schildt var en orädd skribent ända från början, men verkar inte ha varit benägen att odla agg mot motståndare.

Förutom hustrun Mona – och senare Christine – finns det en uppsättning villiga gastar på resorna. Det blir lite av kotterihistoria, alla gånger färgstarkt. Komplikationer uppstår också genom förälskelser och otroheter – äktenskap är en konvention bland andra, står inte nödvändigtvis högt i kurs.

För Göran Schildts del är äktenskapet en hamn först när Christine dyker upp. Hon är inte ens tjugo då de träffas och det väcker uppseende. Tillsammans skaffar de ett hus på Leros, en ö som är sargad av kriget, och bättre blir det inte av att militären tar makten i Grekland 1967. Hur man genom svårigheter finner sig till rätta på Leros är en spännande passage, inte minst mot bakgrunden av att konstnärer och författare gärna hittade en tillflykt i grekiska övärlden före massturismens tid.

Den äldre Schildt knöt fastare an till konsthistorien genom sin utförliga biografi över Alvar Aalto, baserad på ett jättestort arkivmaterial. Ett sådant har också ”Två liv”.

Schildt kunde glömma bort sina papper, men kastade gjorde han inte. Som den historiker han är har Knif noga gått igenom arkiv, sorgfälligt läst Schildts litterära produktion.

Livet som ett stort äventyr

Det kan hända att konnässörer saknar något om sina favoriter, men helheten är omistlig. Den tätnar kring olika resonemang, det vikigaste är Schildts tankar (i dialog med Gide) att individen består av föränderliga identiteter och inte ett enda sant ”jag” som i en cementerat romantisk syn.

Det är ett viktigt perspektivskifte (perspektivet i bildkonsten dyker upp också upp som huvudfråga hos Cézanne).

Göran Schildt opererade innan begrepp som politisk korrekthet slagit igenom, sådant skulle han lustfyllt ha sparkat till, gissar man. Hans syn på manligt och kvinnligt var, i ljuset av hans övriga frisinne, mäkta konservativt. Det noteras i biografin, men hanteras varken med hartass eller med indignation.

Om sina seglatser har en äldre Schildt sagt att hans utgångspunkt var ”argonautisk”: ”… det jag framför allt sökt och funnit har varit en form av hänförelse, av tro på livet som ett stort äventyr.” Och ”stort äventyr” är väl en fet kliché, i alla fall för den som bara skriver. Till rors på ett salt hav blir det annorlunda.

Ann-Christine Snickars

Dela artikeln