Hennes protest har pågått i mer än femtio dagar – Else-Maj Suolinna står en timme varje vardag utanför ryska konsulatet
När Åbobon Else-Maj Suolinna, pensionerad biokemist från dåtida Wallac, började demonstrera mot Rysslands krig i Ukraina var det den 12 mars och full vinter.
Sedan dess har hon envist stått utanför ryska konsulatet i Åbo en timme så gott som varje vardag, i ur och skur.
Nu lyser försommarsolen och en del av blommorna på staketet mittemot konsulatet har vissnat.
– Förra veckan hade jag stått här i över femtio dagar och demonstrerat, säger hon.
Carina HolmEn tyst protest, men en envis sådan
Hon gör inte så stort väsen av sig där hon står på andra sidan gatan mittemot konsulatet, men hon håller envist upp textade skyltar och hon står envist kvar.
Budskapet är ”Please, do not kill innocent people”, var snäll och döda inte oskyldiga människor. Hon har också skrivit med kritor på trottoaren där hon står.
– Jag vill påminna om att det fortfarande pågår ett krig i Europa. Vi får inte glömma bort det. Jag uppmanar andra att fundera vad de kan göra för att protestera. Jag vill inspirera andra till fortsatta protester.
Hon brukar titta intensivt mot konsulatet medan hon står där i sin dagliga protest.
Mycket positiva reaktioner
Om blickar kunde få tegelstenar att krackelera skulle det ha fallit stora bitar till marken vid det här laget.
– Jag har fått väldigt mycket positiva reaktioner och nästan inga negativa. Människor som går förbi brukar tacka mig för att jag orkar stå här.
Speciellt rörd blev hon en dag då det regnade och var kallt och hon stod och frös.
– Då var det fyra olika människor som gick förbi och som oberoende av varandra tackade mig för att jag orkar stå här. De som går eller kör ut och in från konsulatet tittar inte hit eller blänger irriterat.
Carina Holm”Jag kände att jag måste göra något”
Visst har hon deltagit i någon fredsmarsch tidigare och visst har hon ställt upp som frivilligt IT-stöd en gång i veckan för de äldre vid Rosenkvarteret.
Men ändå, varför vill du stå här och protestera i så här lång tid?
– Det bara kom över mig. Jag kände att jag vill göra något. Det började då jag deltog i en protest vid Domkyrkan, men det kändes inte som rätta stället för fortsatta protester.
Hon är själv krigsbarn och skickades till Sverige.
– Jag har erfarit vad ett krig kan göra med en. I tre år var jag borta från min familj. Det påverkade mig som barn och är något som jag har burit med mig.
Många äldre stannar och diskuterar med henne. En del kommer ihåg sina egna krigsminnen eller sådant som föräldrarna har berättat.
– En del har varit väldigt upprörda över kriget som pågår i Ukraina. En del börjar gråta när de berättar.
En ung man sade att hela hans världsuppfattning hade kastats omkull i och med det här kriget. Tidigare hade han trott att människor kan komma överens genom att resonera med varandra, men nu har han blivit tvungen att tänka om.
Carina HolmSpelar Vysotskij efteråt
Hur orkar du fortsätta protestera?
– Det är nog responsen som jag får som gör det. Det känns väldigt viktigt att människor tackar mig och säger att det är fint att jag orkar stå här.
Efter den dagliga protesttimmen brukar Suolinna sätta sig i trappan närmare konsulatet och spela en sång av Vysotskij, ”Sanningen och lögnen” från Youtube på ryska med hjälp av en liten högtalare.
– Jag spelar den tre gånger. Det är en bra sång mot falska nyheter. Den handlar om lögnen som stjäl sanningens klänning och utrustning och iklädd den ger sig ut i världen och låtsas vara sanningen. Det är en bra protestsång.
Lyfter på hatten!! Vi borde egentligen alla stå där. Masslakten på barn med bomber i Mariupol och Luhansk oblast är så hemsk att det inte finns ord. Förbrytarstaten Ryssland måste avspärras från civilisationen.