”Hemåt över isen ” är feelgood med sorgkanter – och en berättelse om att ett trauma kan helas och ett mönster brytas
Isen är bilden för det bedrägliga i ”Hemåt över isen”. Ellinor (Daniela Franzell) har gått ner sig, får en hjälpande hand av modern (Amanda Nyman). Allt utspelar sig inte på en realistisk nivå, för mamman har varit död sen Ellinor var tio. Foto: Pette Rissanen
Gunilla Linn Perssons mest kända berättelser rör sig skärgårdsmiljö, men i fokus är alltid relationer, ofta mellan generationer. Där finns hemligheter eller upplevelser så tunga att de måste skapas om eller glömmas. I sådana fall får skärgårdens utöar en olycksbådande atmosfär.
Så är det också i ”Hemåt över isen”, en roman från 2015, dramatiserad och regisserad av Tove Appelgren för ÅST:s stora scen. Appelgren förstår sig väl på berättelsens blandning av smärta och livskraft, och hur man skildrar social miljö och individuellt liv, inte som statiska avspeglingar utan konkret och magnetiskt.
Romanen och pjäsen har två alternerande tidsplan, ett nuplan där Ellinor Ingman, medelålders hemmadotter på ön Hustrun ute i havsbandet, möter Herrman Engström, berömd fågelmålare, en gång utgången från ön. Han återvänder för att sälja den gamla hemgården.
Ellinor och Herrman har varit ett par en gång i ungdomen. Ellinor kan inte erinra sig det, hon bär på traumatiserande upplevelser i flera lager. I familjen har funnits självmord och en olycka med dödlig utgång, nu är hon ensam med gamla pappa Algot, som sitter i sin rullstol i vindsrummet och kräver uppassning.
När det fanns glädje. ”Hemåt över isen” blickar tillbaka på en tragedi. En grupp ungdomar slukades av isen på väg hem från en dans. På ÅST:s scen spelas de av unga förmågor från Åbolands Teaterskola. Regissör är Tove Appelgren. Foto: Pette Rissanen
Ellinor passar upp, sköter pappans gamla företag, Algots sjötaxi, sköter hönor, kokar sylt, gör allt. Pappan vredgas över gästen. Engströms är fienden, de motsatte sig inte bara öns elektrifiering, släkten spelade också en huvudroll i en tragedi som utspelade sig för hundra år sedan.
Då skulle en grupp ungdomar som varit på dans på närmsta grannön ta sig hem över isen, Werner Engström som hade kompass och också annars var tillförlitlig skulle leda dem. Det gick illa, snöyran tilltog, isen gick upp, alla gick om intet. Den här händelsen bestämde riktningen för ön, släktfejderna bestod, den som klarade sig gjorde egen på egen hand, priset för alla var högt.
Den grupp ungdomar, som på scenen gestaltar jämnåriga, är lånad från Åbolands teaterskola och är ett klokt och kreativt drag. Gruppen utgör inte bara de levnadsglada tonåringarna som senare kämpar förgäves mot elementen, minnesvärt gestaltat i dansen, i stormen. De återkommer som en skock hönor under ledning av tuppen, förkroppsligad av Samuel Karlsson.
Tuppen griper in som berättare, hönorna kommenterar. Det ger perspektiv, håller berättelselagren samman med lätt hand. Samtidigt blir skikten tydliga, sorgen och allvaret syns mot lekfullheten och det sköna. Och tvärtom.
Ellinors roll är självklart Daniela Franzells. Det här är inte renodlad komedi, men hennes kapacitet för tajming är nödvändig för tolkningen, hur hon biter av sin pappas pockade svada med en snabb replik, eller hur hon parerar Herrmans sätt att närma sig.
Romanen bygger Ellinor på ett lite annat vis, den skissar skarpare den ensamhet som blir den duktiga kvinnans öde, den duktigheten är som en öde ö, förvisso. Man kan sakna lite av den tydligheten, å andra sidan behandlar dramatiseringen det romantiska spåret befriande resolut där prosan lätt blir stillastående och – kanske inte sentimental, men lite blöt.
Algots sjötaxi. Men det är Ellinor (Daniela Franzell) som kör. Passagerare är Herrman Engström (Jerry Wahlforss), en gammal kärlek, visar det sig. Tove Appelgren har dramatiserat Gunilla Linn Perssons roman ”Hemåt över isen” för ÅST:s stora scen. Foto: Pette Rissanen
Pjäsens mest romantiska ögonblick infaller då Ellinor och Herrman, Jerry Wahlforss, gemensamt borstar tänder, innan de ska gå till kojs i varsitt rum. De opererar med blickar, avstånd, små rörelser. Trevade känslor blir synliga i ett trivialt bestyr.
Hur man hanterar avstånd är också en av föreställningens känsligaste uppdrag, så viktigt att man kan kalla det koncept. Pirjo Liiri-Majavas scenografi jobbar diskret på höjden. Det Ingmanska hemmet ser man i genomskärning, ingen chans att glömma pappan. Bror Österlunds gestaltning av honom, hur han rör sig, med de stränga begränsningar han har, hindrar rollen från den lättköpta bilden av sur gubbe.
Tragedierna i det förflutna har fri tillgång till scenen, bortgångna mamma Hertha kommer och går i köket, Ellinor schasar undan henne, mentalt och konkret. Hertha var en främmande fågel, Amanda Nyman förkroppsligar henne stiliserat, hon talar markant annorlunda, har ett annat tonläge, är ett påträngande minne.
Snön som projiceras på fonden i återblickarna på tragedin för länge sen, öppnar upp hela den mörka himlen över människorna och ön. Berättelsen blir också en universell historia om förlust, om förlorad ungdom, drömmar som dog.
Den koncentreras i Kyra Ingman, på premiären spelad av Serafina Paile (rollen alternerar senare). Kyra är bara fjorton, på randen till livet och kärleken, allt får ett abrupt slut. Det är skört och starkt. Mer än i romanen blir Kyras liv en parallell till Ellinors, det blir klart också utan avslöjandet att Ellinor skriver hennes historia.
Den detaljen blir nästan banal i inramningen, där perspektiv och projektioner, närhet och distans också talar om att historien inte bara handlar om ett enskilt öde, utan om att det går att åstadkomma en läkning efter ett trauma, att man kan komma igen efter en stor besvikelse.
En särskild övergripande roll har den finkänsliga musiken, som innehåller variationer på ”Kristallen den fina”. De individuella rösterna sammanstrålar i en gemensam gestaltning. Det kan man också se som poängen med föreställningen, att den blir som en målning, där alla existerar samtidigt.
Hemåt över isen
av Gunilla Linn Persson
Dramatisering och regi: Tove Appelgren
Scenografi och dräkter: Pirjo Liiri-Majava
Komposition, musikarrangemang, ljuddesign: Kristian Ekholm
Koreografi: Maria Saivosalmi
Mask- och frisyrdesign: Sabina Segerström
I rollerna: Daniela Franzell, Jerry Wahlforss, Bror Österlund, Amanda Nyman, Samuel Karlsson, Serafina Paile, Marielle Lindberg, Arne Linna, Saga Rosenlund, Ellen Westberg
Premiär på Åbo Svenska Teaterns stora scen 12.9.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.