Helgjuten och inspirerande konsertkväll
Den älskade
- Symfonikonsert to 12.4 i Konserthuset
- Åbo filharmoniska orkester
- Julian Rachlin, dirigent & violinsolist
- Tjajkovskij, Musorgskij
DIRIGENT. Julian Rachlin fungerar också som violinsolist. Foto: Janine Guldner / Pressbild
KONSERT. Veckans symfonikonserter dirigerades av Filharmoniska orkesterns förste gästdirigent för närvarande, Julian Rachlin, som brukar vara en mycket populär och välkommen gäst, särskilt som han ofta utom dirigent fungerar som violinsolist – en särdeles duktig och meriterad sådan, dessutom. På torsdagskonserten var det fullsatt i salongen, och publiken visade med nöje sin uppskattning.
Allra först kom Pjotr Tjajkovskijs berömda violinkonsert, D-dur (opus 35), en av de stora och mest spelade. Julian Rachlin visade från början sin förmåga att kombinera ledandet av musikerna med sin jobbiga solistuppgift. Särskilt den långa första satsen kräver en hel teknik och intrikat samspel med orkestern. Men allt verkade förlöpa fint, och orkestern samspelade mestadels alldeles utmärkt och nyanserat. Rachlin hoppade elegant mellan sina roller, och fattade ofta sin violin i allra sista sekunden, när det blev dags för hans insats efter ett längre orkesteravsnitt som dirigerades synnerligen temperamentsfullt.
Mellansatsen i moll gjorde sig bra, och blev till den viktiga kontrast som den ju utgör. Nästan abrupt blev hoppet till den fartfyllda finalen, som innehåller så mycket fin musik. Även här kunde man beundra det stiliga samarbetet och solistens fylligt vackra ton och hejdundrande teknik, men på något sätt kändes de så kallade marginalerna här lite mindre. Konserten hör till de ganska långa, men fint lät det nog fortfarande.
Som andra nummer kom – eftersom ordningen hade ändrats – den polonäs som startar tredje akten av operan ”Jevgenij Onegin”, kanske tonsättarens allra populäraste. Ståtligt klingade musiken under Rachlins storgestade ledning, och blecket gjorde här sitt yttersta och spelade korrekt och med sonor klang. Mest fascinerades jag undantagsvis av cellogruppens läckra soloavsnitt i mitten av polonäsen. Mycket hörvärt!
Modest Musorgskijs gode vän och konstnär Viktor Hartmann avled 1873, och utom en nekrolog om vännen fick han den lysande idén att komponera ett verk där han besöker en utställning med ett tiotal målningar av Hartmann. Musiken skrevs ursprungligen för piano, och tonsättaren hade för avsikt att skriva en orkesterversion, men döden kom emot innan han hann starta det projektet. Dessbättre har ett antal senare musiker gjort orkesterversioner av ”Tavlor på en utställning”, och Maurice Ravels bidrag har vunnit gehör allra mest. Det var alltså den orkestreringen vi fick höra på torsdagen och fredagen.
Det skulle ju inte vara Musorgskij om det inte rörde sig om till stora delar mörk och luguber musik, och det kommer fram i flera av tavelavsnitten. Promenadtemat visar i in tur var gränserna mellan tavlorna finns, men temat tar paus ibland mot slutet.
Allra mest tjusades jag denna gång av inledande tavlan ”Gnomen” och därpåföljande ”Det gamla slottet”, där den förra låter murrigt och dystert, medan den senare kontrasterar med en elegiskt vacker ton, låt vara att orkesterns ”röstläge” också här är lågt. Lite senare blev det helt andra kontraster i till exempel satsen ”De okläckta kycklingarnas balett” där det gick livfullt till och i högre lägen.
Alla ställen i musiken är jag inte helt nöjd med i denna version, men visst spelade orkestern fint, nyanserat och i slutets pampiga takter med tyngd och kraft. Blecket hade en fin kväll på torsdagen och inte minst just i de här passagerna i slutet av verket.
En fin och minnesvärd konsert.
Ingmar af Hällström
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.