Heikki Salmelas råkapitalistiska jargong tystnade i direktsändning
Heikki Salmela framstod i måndagens A-studio som en företagsledare som tiden har sprungit förbi.
Pressad av publiciteten kring undermåliga arbetsförhållanden i hans Hesburger-imperium famlade han efter lösningsmodeller brukade av gamla tiders patroner: Han uppmanade sina anställda att vända sig till honom personligen med sina bekymmer – ”min telefon är alltid påslagen”.
Därmed avslöjar han en oändlig oförståelse för maktförhållanden på en arbetsplats. Arbetstagaren befinner sig ständigt i beroendeställning i förhållande till sin överordnade. Kritik är alltid en risktagning. Insatsen är den egna personliga ekonomin (lönen) – men också den sociala ställningen i chefens ögon. De flesta vill vara omtyckta, få trivs i rollen som sanningssägare.
Heikki Salmela har själv under de senaste åren varit med och skapat ett åsiktsklimat där det blivit legitimt att rentav håna grundläggande byggstenar i finländskt arbetsliv.
För några år sedan gjorde han fräna uttalanden om att allmänt bindande arbetsavtal borde slopas och lönenivån bestämmas genom personliga överenskommelser.
I direktsändningen i Yle i måndags ställdes han inför vittnesmål om hur Hesburger-anställda sett sig tvungna att jobba gratis (till exempel städa efter arbetstid) i rädsla för reprimander.
På detta svarade Heikki Salmela inte med sin tidigare råkapitalistiska jargong om marknadsmekanismer. Ställd inför konkreta följder av en hårt slimmad organisation bleknade argumenten. I stället valde han att tala om värderingarna i ett familjeföretag.
Att försvara arbetstagares rättigheter betraktas i endel kretsar idag närmast som kommunism. Kretsen må vara liten, men så pass inflytelserik att samhällsklimatet påverkas. Det har blivit omodernt att försvara kollektiva rättigheter.
Fastän många ungdomar – ute på sina första arbetsplatser – är både upplysta och pålästa är tröskeln hög att våga hävda sina rätt: till pauser, hyfsade arbetsturlistor, utlovat antal arbetstimmar. Det är arbetsgivaren som sitter på makten. Kritiken mot arbetsförhållandena på Hesburger vällde först fram på det sociala mediet Jodel, där man kan vara anonym.
Men kritik är känsligt inte bara för de unga och oerfarna. En oskriven regel förutsätter lojalitet med arbetsgivaren. I mars publicerade FFC (Finlands Fackförbunds Central) resultatet av en enkät som visade att arbetsgivaren på var fjärde arbetsplats har begränsat arbetstagarnas och de förtroendevaldas rätt att offentligt framföra sina åsikter som rör arbetsplatsen.
Stora krafter är i rörelse på den finländska arbetsmarknaden. För ett drygt år sedan meddelade arbetsgivarorganisationen Skogsindustrin rf att man lämnar de nationella kollektivavtalsförhandlingarna. Också inom teknologiindustrin är arbetsgivarnas Teknologiindustrin rf på väg ut ur de nationella förhandlingarna för att bana väg för lokala överenskommelser.
Nyordning på arbetsmarknaden är inte nödvändigtvis inte av ondo. Däremot är identitetspolitiska skyttegravar farliga: att försvara en skälig lönenivå och humana arbetsförhållanden är inte detsamma som att motarbeta ett företags mål att bringa vinst.
Vilket självfallet många (de flesta?) trots allt begriper. I den nya arbetskraftsbristens Finland är det dessutom tvunget att omvandla festtalens retorik om ”de anställda som vår främsta resurs” till en insikt att omsätta också i praktiken.
Den plötsliga förändring som coronan framtvingade har kastat ljus på ett antal element i det finländska arbetslivet. Till dem hör den höga arbetsmoralen. Att jobba hemma gjorde oss varken lata eller långsamma utan snarare effektivare och mer produktiva.
Det förvånar inte Mona Mannevuo, TY-forskare och författare till boken ”Ihmiskone töissä”, (intervjuad i HS 3. 10 2020). Med sitt historiska perspektiv lyfter hon fram arbetet som ett ständigt rättesnöre i den finländska kulturen: hårt arbete är inget påfund av 2000-talet. Däremot belyser hon hur de ständigt högre varvtalen format nya ideal: i ropet just nu är den ständigt risktagande företagaren och extrempresterarna.
Storyna, snacket, idealen och rubrikerna stressar inte bara de redan etablerade utan också dem som är på väg ut i arbetslivet. De unga står inte utanför samhällets åsiktsklimat. De formas av det.
Om tidsandan ropar ut att det är flexibel, okritisk och ödmjuk som gäller på jobbet – hur kan då Heikki Salmela sitta i A-studio och genuint inte förstå varför ingen har talat om för honom hur arbetsförhållandena ser ut på hans familjeföretags restauranger?
I vårt gemensamma samhällskontrakt ingår både uttalade och outtalade regler och förväntningar. De krockar ibland och särskilt då är det viktigt att de finns nedtecknade i avtal och bestämmelser.
På ett antal (inte alla) Hesburger-restauranger höll varken kontraktet eller arbetsavtalen.
Men att det överhuvudtaget finns, utgör själv grunden till den efterföljande offentliga debatten. En debatt, som med all tydlighet visar att arbetsmarknadsfrågor och kollektivets rättigheter inte är omoderna ens år 2021.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.