Heidi lämnade Jehovas Vittnen, men återvände — "Det liv jag levde utanför församlingen är bevis på att jag mår bättre inom gemenskapen"
Heidi Tammi. Foto: Pia Heikkilä
Heidi Tammi är född in i Jehovas Vittnen. Hennes föräldrar är troende, likaså hennes bröder.
Sin barndom minns hon som lycklig. Gemenskapen i församlingen var självklar och naturlig. Heidi hade inte erfarenhet av något annat sätt att leva.
I 12-årsåldern lät hon döpa sig. Inom Jehovas Vittnen döper man inte spädbarn, utan dopet ska vara en bekräftelse på ett eget aktivt val.
– Jag tvivlade inte på dopet. Jag älskade församlingen, mötena och Jehova Gud, säger Heidi.
Fester och pojkvänner lockade
Några år senare hade livet utvecklats i en annan riktning. Fester, pojkvänner och ett friare liv lockade.
I 18-årsåldern lämnade Heidi församlingen. Familjen bodde då i Karis.
Att lämna församlingen är inte svårt, rent formellt. Ett mejl eller ett sms till församlingens ledning, som kallas De äldste, räcker.
Det svåra är relationen till familjen. Då ett vittne träder ur församlingen sker en uteslutning. Det innebär att man ska undvika ”onödig kontakt” med den som lämnat.
– I mitt fall hade jag handlat mot Bibelns principer vilket ledde till en uteslutning ur församlingen. Då ett vittne vill lämna församlingen sker inte uteslutning automatiskt. Uteslutning kommer ifråga ifall ett vittne avsiktligt utövar någonting som Bibeln fördömer, och vägrar att ändra kurs.
Lite kontakt med föräldrarna
Efter att Heidi lämnade Jehovas Vittnen kunde det gå månader, till och med år, mellan kontakterna till föräldrarna.
– Alla familjer avgör själva vad ”onödig kontakt” är. Under mina år utanför församlingen tvivlade jag aldrig på att mina föräldrar älskade mig. Men de var ledsna över mitt val och mitt sätt att leva gjorde dem oroliga.
Man måste vara en ganska stark person för att fatta ett sådant beslut, när man vet vad konsekvenserna blir. Var det svårt för dig?
– Jag ser det helt tvärtom. Att vara ett Jehovas Vittne är det som kräver styrka. Man betraktas som annorlunda av omgivningen, och det kan vara tufft att hålla sig till sin egen tro och livsstil. Att lämna församlingen är inte svårt.
Njöt av livet – men sen kom kraschen
Livet utanför Jehovas Vittnen kändes till en början lätt och Heidi njöt.
Tillvaron kretsade kring fester, resor, prylar och pojkvänner. Heidi gifte sig.
– Jehovas vittnen förbjuder inte alkohol och har ingenting emot att man festar och har roligt. Det som fördöms är missbruk. Och det trillade jag så småningom ner i.
Drinkarna började smaka allt oftare. Heidi provade på droger. Äktenskapet tog slut men snart fanns en ny man vid Heidis sida.
Känslan av tomhet och av att inget egentligen har någon mening blev allt starkare. Heidi närmade sig botten.
Heidis livsstil blev allt mer självdestruktiv.
– Det ledde till svåra problem i vardagen, depression, ångest och att jag tappade kontrollen i livet.
Det hela gick så långt som till tankar på självmord.
– Då ringde jag min pappa. Han förstod att det var allvar, då jag tog kontakt. Han lämnade allt och körde till Åbo för att försäkra mig om att jag fortfarande var värdefull och älskad både i min familjs men också i Jehova Guds ögon. Jag är säker på att det räddade mitt liv.
”Jag mår bättre inom församlingen”
Den 33-åriga Heidi fick hjälp och började långsamt söka sig mot stabilitet. Mångårig psykoterapi har gett henne utrymme att reflektera kring livet och livsvalen. Det var inte lätt. Hon säger att det som hjälpte mest var vägen tillbaka till församlingen.
Att återinträda kräver lite mer än ett sms till De äldste. Det ska finnas en äkta beredskap till att förändra sitt liv för att följa de bibelns rättesnören som förväntas inom Jehovas Vittnen.
– Det själviska liv jag levde, utan gränser, är det tydligaste beviset för mig på att begränsingar kan hjälpa en att må bättre. Jag mår bättre inom församlingen.
Heidi är tydlig med att hon inte föreställer sig att ett liv som Jehovs Vittne är det enda sättet att leva ett tillfredsställande liv. Men hon anser att det är det bästa levnadssättet för henne.
– Att komma på fötter igen har inte varit enkelt för mig. Jag kämpar fortfarande.
Kalas, men inte födelsedagskalas
För en utomstående kan reglerna för Jehovas Vittnen förefalla stränga.
Kända regler, som står i stark kontrast till det omkringliggande samhällets normer, är förbudet mot att fira födelsedagar och nationella högtider. Jehovas Vittnen är ett kristet samfund, men medlemmarna firar inte jul.
Däremot firar man minneshögtiden av Jesu död, men då utan påskfernissa med häxor, kaniner och ägg.
– Min son Elmo ska snart få ha ett kalas. Men det är inte ett födelsedagskalas. Kalaset kommer inte att ställa honom i centrum och handla om att han ska hyllas eller få presenter. Istället ska alla på kalaset få lika mycket uppmärksamhet.
Heidi vill tillämpa Bibelns principer i sitt liv.
– Trenderna i livsstilsguider och självhjälpsböcker kommer och går. Bibeln och dess visdom består.
Röstar inte i val
Jehovas Vittnen har en skarp syn på frågor kring nationsgränser och nationalism. Idealet är en enda stor gemenskap utan landsgränser. Denna syn bidrar till att Jehovas Vittnen är vapenvägrare men också till att vittnen inte röstar i val.
Men då överlåter ni ju bestämmanderätten om samhällsutvecklingen åt oss andra?
– Det accepterar vi. Vi förstår att världen inte är färdig och inte så god som vi önskar, men vår förhoppning är att den ska bli det i framtiden genom Guds rike, säger Heidi.
Heidi Tammi. Foto: Pia Heikkilä
”Jag tar det inte personligt”
Då Heidi talar om sin tro och sin församling märker man att hon är van att argumentera. Hon gör det vänligt och tålmodigt.
Likt de flesta andra vittnen går Heidi ut och knackar dörr för att missionera. Hon kallar det för predikoarbete och försöker hinna med det 2-3 gånger i veckan. Sonen Elmo får ibland följa med.
Som medlem i den svenska församlingen försöker Heidi hitta till svenska hushåll.
Ibland möts hennes dörrknackning av ilska och oförståelse, men under nästan varje runda uppstår också ett givande samtal.
– Jag förstår att folk kan bli irriterade då jag knackar på, jag kommer ju oanmäld. Jag försöker att inte ta det personligt.
Att vara vittne är ett val
Idag är Heidi nöjd med sitt liv. Hon är tacksam över sitt beslut att återvända till församlingen. Hon poängterar att beslutet att återvända är hennes eget och växte fram under en lång tid.
– Att leva som ett Jehovas Vittne ska vara ett eget, aktivt val. Man kan inte göra det för att behaga eller på grund av påtryckningar.
Heidi skrattar och säger att en del som öppnar dörren då Jehovas vittnen knackar på kan vara rädda för att övertalas till tro eller att infiltreras mot sin vilja.
– Men så går det inte till. Man blir inte Jehovas Vittne av en plötslig uppenbarelse eller av känslomässiga skäl. Man ska ha studerat Bibeln noggrant och gjort ett personligt beslut.
Heidi Tammi
Ålder: 38 år
Bor: i Åbo. Född i Finland, familjen flyttade till Sverige och bodde där tills Heidi var i 8-årsåldern. Då flyttade familjen till Karis.
Familj: sonen Elmo, 3 år
Medlem i: Den svenska Jehovas Vittnen-församlingen i Åbo, som håller möten i Rikets sal i S:t Karins
Jobbar: tidigare 11 år inom försäkringsbranschen, söker nu deltidsjobb för att ha mer tid med sonen
På fritiden: springa och promenera i naturen, att sticka och att läsa
Gör mig glad: Det frivilliga predikoarbetet, att någon kan ha nytta och glädje av det jag visar i Bibeln. Det ger inre tillfredsställelse.
Gör mig ledsen: När jag ser och hör att någon som inte kan försvara sig, till exempel barn, blir orättvist och illa behandlade
Favoritställe i Bibeln: Ordspråksboken 3:5-6. ”Förlita dig på Jehova av hela ditt hjärta och stöd dig inte på dett eget förstånd. Tänk på honom i allt du gör så ska han göra din väg rak.”
LÄS OCKSÅ:
Religionsforskare: Processen att lämna ett strängt samfund kan vara svår — men är individuell
Kommentaren: Jehovas Vittnen reagerade på artikel i somras
De har ärr efter en barndom inom Jehovas vittnen
Befrielsen från värnplikt torde vara upphävd på initiativ
av dåvarande försvarsminister Jussi Niinistö (2015 -2019).
Befrielsen har allmänt ansetts strida mot medborgarnas
jämlikhet.
Skulle vara på tiden att klassa Jehovas vittnen som sekt och sluta särbehandla dem, som t.ex befriad från värnplikt när inga andra får befrielse utan att bli straffad för sin ideologi och livsstil.
Finns alla tecken på sekt när det gäller JV med hjärntvätt att övriga samhället är av ondska och att det är säkert i vår lilla församling samt bestraffning och utfysning om man lämnar, även ens egen familj vänder sig emot en familjermedlem som lämnar sekten.
Enda fördelen med denns sekt är att den är fredlig och inte tar till våld och vapen för att vända oss vanliga ”hedningar”