ÅU 24.07.2019 20:00

Kosmos i regn droppen
av Dick Karlsson
Omslag : BoD
Books on Demand, 2019
146 s.

Dick Karlssons nya bok börjar med ett citat av William Blake, det som börjar ”To see a World in a Grain of Sand …”. Men själv har han valt bilden av droppen som det som rymmer allt.
Titeln på boken innehåller dock ett litet mellanrum man strax får ögonen på. ”Kosmos i regn droppen” heter den, särskrivningen får man ta som avsiktlig. Den lämnar läsaren oskyddad, tänker jag. Regn förekommer i dikterna.

De har en konkretion som hindrar dem från att fastna i det högtravande. Bland motiven i den nya boken, som också innehåller stoff från tidigare samlingar, finns hav och skärgård.
Passar bra att läsa under sommaren då alla verkar vilja just dit, passar bra att läsa för den som vet att hav och skärgård innehåller annat än den idyll man tvingar in den i på Instagram.
Boken har själv några fotografiska bilder som avskiljer de olika avdelningarna. Men fotonas storlek är avpassad så att de inte ska ta över, de är mest vinjetter. För det mesta är det naturbilder (vid vatten), men en avbildar besättningen på segelfartyget Europa. Den efterföljs av avsnittet ”Segelskutornas tid är förbi”.
Där behandlar prosalyriska texter ganska storvulet tiden och de proportioner människan får i jämförelse. De kontrasteras mot utdrag ur brevväxlingen mellan författarens mormor och morfar under tidigt 1900-tal, då mannen tjänar levebrödet till sjöss.
De gamla breven är skrivna som av dem som bara hade en liten skärva elementär skolgång att falla tillbaka på, allt i ett svep utan interpunktion. Det hindrar inte att de är mycket uttrycksfulla: ”… dödens och oseanens vågor har nock titat på flera af oss denna resa men deras önskan har icke gått i fulbordan.”
Den sekvensen är en av höjdpunkterna, genomarbetad. En ännu starkare havsanknuten avdelning heter ”Loggbok”. Där består dikternas överskrifter av koordinater, det går att googla fram var på kartan seglaren befinner sig i varje dikt. Positionsmarkörerna innehåller en berättelse om yttre rörelse, diktraderna om en mer motstridig inre. Ibland tycks de sammanfalla. Men havet är omutligt, främling eller rutinerad rorsman, alla bemöts lika.
”Loggbok” har en inledande dikt om nattlig seglats. Den blir en uppmjukningsövning som känns lite långdragen när man direkt tar sig an den följande som heter ”Mörka koordinater” och beskriver en nattsegling som tangerar både farkostens position och rorsmannens belägenhet, allt avklarat i tio anteckningar på ungefär fyra rader var. ”Riktningen konstant” är de lakoniska sista orden.
Avsnittet precis före ”Loggbok” heter ”Vid havet” och innehåller både prosalyrik och dikter med centrerade rader, det senare en metod som Karlsson ofta använt. Har raddoseringen betydelse för själva känsloinnehållet? Det tror jag säkert. Prosalyriken agerar från en annan och svalare utgångspunkt än det radcentrerade, som kan borra sig in i ett känslotillstånd.
Bland de här dikterna finns den som gett titeln. Den börjar med en blick på landskapet, en blick som ser och slentrianmässigt inte ser. ”/…/ Då slog åskan ner. / Och regnet började falla. / Så tätt. / Att varken blåklockor, flygplan eller moln / längre fanns. / Endast tårarna i dina ögon. / Kosmos / i / regn / droppen.”
Det finns också kärleksdikt, någon enstaka gång i klartext, annars i små glimtar som får färga av sig för den som förmår uppfatta den. En avdelning handlar också om den ensamma manligheten; ännu ensammare är det i den åldrande manligheten.
Texterna bygger upp en odyssé med mannens ensamma arbetsresor som röd tråd. Flygplatserna liknar varandra, det ekar av meningslöshet, årstiden är mest vinter.
Boken har också inslag av beställningsdikt, sådant som skrivits för att tonsättas. Det sista avsnittet består av dikter hämtade från ett par 80-talssamlingar, och från ”Vatten och kalk” som utkom 1990. De har fått den gemensamma överskriften ”Och alla öar flydde och inga berg funnos mer”, som är ett citat från Bibelns uppenbarelsebok. Det matchar inledningens storslagenhet, innehåller också ett slags förtröstan. Allt som uppstår ska också förgå.
En större rofylldhet (fast inte heller den okomplicerad) finns i det nyskrivna avsnittet ”Försök till skärgårdshaiku” som innehåller konturskarpa bilder från sommarliv. Författaren struntar för det mesta i den traditionella haikuns stavelseräknande: ”Skrakarna parar sig på havets plåt. / I sommarregnet läser ett barn / Kalle Ankas julpocket.”
Där låter Dick Karlsson idyllen klättra in. En annan av kortdikterna är träffande på ett annat vis: ”Vågornas slag mot akterspegeln. / Kinderna glöder / efter nordanvindens örfil.”
Här visar författaren hur man mest ekonomiskt använder bildspråk. Och han låter oss också se roddaren.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln