Anja Kuusisto 27.11.2018 04:00

I all slags brottslighet tycks samma gälla: brottsutövarna är steget före myndigheterna, såväl polis som lagstiftare får ha full fräs på utan att ändå riktigt hinna med när och där brottslighet utövas.
Det här gäller också för hatbrott.
Polisen har systematiskt följt upp dem redan i 20 år. Polisens riksomfattande brottsanmälningsuppgifter bildar grunden för statistiken och den senaste, för 2017, publicerades i går.
Hatbrotten ökar, nu hade polisen antecknat 1 165 brottsanmälningar på ett år, åtta procent mer än året innan.
Fjolårets pik i statistiken uppstod månaderna efter terrordådet på Salutorget i Åbo.
Endast toppåret 2015 har fler hatbrott bokförts i det här landet.
Att brotten fortsättningsvis ökar beror också på att polisen har blivit bättre på att känna igen dem.
Polisen ska numera vid en brottsanmälan alltid använda hatbrottsklassificeringen om ”eventuella särdrag för hatbrott misstänks”, såsom det heter i polisens anvisningar.
2017 använde polisen den klassificeringen i 39 procent av alla hatbrott polisen kände till, år 2016 var siffran 23 procent. Ökningen förklarar hatbrottsrapportens författare Jenita Rauta med att polisens specialutbildning angående hatbrott har utvecklats.
Det är värt att applådera den specialutbildningen. Det inte minst i en brottsgenre där mörkertalet är väldigt stort.
Inrikesminister Kai Mykkänen (Saml) skriver i förordet till rapporten att endast cirka 20 procent av hatbrotten leder till en brottsanmälan.
Blir du rånad vänder du dig säkert till polisen. Blir du misshandlad på grund av din hudfärg eller tro är det trots den straffrättsliga handlingen inte alls säkert att du anmäler brottet.
Inte heller om glåporden haglar efter dig på gatan, eller om hatretoriken förföljer dig på nätet.
Offrets berättigade fråga är nämligen: ”Vad händer med mig om jag brottsanmäler, förvärrar jag situationen?”.
I målsägandebrott styr rädslan ofta offret mot tystnad.
När den som rånar – enligt vad vi kan förstå – gör inbrottet för att komma över ett byte är motivet i hatbrottet såsom namnet säger hat.
En annan etnisk eller nationell bakgrund verkar oftast vara det som har triggat i gång de här brotten – och då kan vi inte ens försöka låtsas förstå motivet.
Antalet brottsanmälningar i kategorin som handlar om tro har ökat anmärkningsvärt (58 procent!) och det är i regel muslimer som har varit brottsoffer.
Den vanligaste brottsrubriceringen för hatbrotten 2017 är dessutom misshandel; i dagens digitaliserade värld kunde man kanske tro att de hatiska trollen mest fanns på nätet.
Nej. Rapporten slår fast att den allra vanligaste formen av hatbrott är misshandel utövad av en ursprungsfinländare mot en person som bär på något av kännetecknen för annan etnisk eller nationell bakgrund.
Men visst har nätbrottens andel i statistiken ökat, inte minst tack vare en grupp (nät)poliser i Helsingfors.
De bildar en nationell utredningsgrupp för hatretorik på nätet. Gruppens arbete har ökat brottsrubriceringarna vad gäller hets mot folkgrupp, ärekränkning och olaga hot.
Polisen har slagit in på rätt väg i arbetet för att bekämpa hatbrotten, men måste förstås också i vardagen leva upp till målsättningarna om att bemöta alla individer lika och få förtroendet för sitt arbete att växa också i de utsatta grupperna.
I rapporten nämns till exempel romer och sexuella minoriteter som sådana sårbara grupper.
Kai Mykkänen har en poäng i sitt förord till rapporten, något som forskaren Rauta också betonar:
Om offret till ett hatbrott redan känner sig så åsidosatt i samhället kan hatbrottet förstärka alienationen och i värsta fall leda till radikalisering. Då biter sig brottslingen i sin egen svans.
Lagstiftningsrådet Ville Hinkkanen var vid rapportens offentliggörande mycket tydlig med hur farligt hatet är.
Han säger att diskriminering föder hat och hat föder förföljelse, och förföljelse leder till folkmord – paralleller finns, säger han, som i förintelsen.

Anja Kuusisto
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln