ÅU 04.11.2019 04:55

Arkiv/Annina Suominen

Martin Segerstråle är dirigent för Ensemble Vida. Foto: Annina Suominen

Ensemble Vidas 5-års jubileumskonsert 2.11 i Betelkyrkan
Dir: Martin Segerstråle & Dominik Vogt

Ett drygt dussin fina sånger sjöngs av Ensemble Vida, den skickliga blandade kören, som i tiderna startades av Martin Segerstråle. Publiken i Betelkyrkan var inte direkt fåtalig men inte heller så stor, men desto mer imponerad av det hörda.
Programmet bestod till stor del av sånger av brittiska tonsättare; dessutom fanns det svenska namn bland kompositörerna. Bara en sång sjöngs de facto på svenska.
Inledande ”My Spirit Sang All Day” av Gerald Finzi (1937) till text av Robert Bridges kom med ett forte och i fortsättningen klingade kören med inspirerande klangfärg. ”Hear My Prayer, O Lord” (1986) skrevs av Sven-David Sandström. Här förekom lite arkaistiska drag, särskilt i början, så väldigt tonsättartypiskt var stycket knappast. Mårten Janssons ”The Choirmaster’s Burial (2014) till Thomas Hardy-text var i svårare laget på sina ställen. Herrarna inleder här ensamma, men damerna kommer småningom in, de också.
Skickligt sjöngs dessa tre sånger. De två senare leddes av Dominik Vogt, medan inledningen dirigerades av Martin Segerstråle. Han tog nu vid med tre brittiska sånger. Arthur Sullivans ”The Long Day Closes” var ståtlig, men de två senare gladde mig mer. Här var C.H.H. Parrys sång ”There Is an Old Belief” ur sviten Songs of Farewell (1916-1918); utom att kören igen sjöng klockrent fick jag intrycket att mycket handlade om offer i första världskriget. Då var Ralph Vaughan Williams sång ”Rest” ännu lugnare, skriven 1902 med text av Christina Rossetti.
Jan Sandströms sång ”Landskap med solar” (2012) till Tomas Tranströmers poesi (2012) var Vogt-dirigerad och alltså konsertens enda sång på svenska. Det mesta lät riktigt fint; här fanns ändå ett ställe där ett par alltför höga toner förekom. En petitess i alla fall. Sven-David Sandströms andra stycke för kvällen var ”To See A World” (William Blake) och här var tonsättaren lite modernare.
En särskild klenod var James MacMillans svårsjungna ”Miserere” med text ur Psaltaren och förstås sjungen på latin. Ett på sina ställen ganska svårsjunget verk, men Vidasångarna bekom inte svårigheterna alls. Detta gällde möjligtvis ett första Finlandsuppförande, och av flera orsaker applåderades Vidas fina sång, en av de få gånger som man gjorde det.
Nu kom några sångare till som gjorde de resterande prestationerna till den så kallade jubileumskörens. Först hörde vi ”Music When Soft Voices Die” (Percy Shelley) av Frank Bridge, en alltför sällan spelad tonsättare. Ett nummer ur Sergej Rachmaninovs ”Vigilia” gjorde stort intryck på åhörarna. Det följdes av ett annat stycke ur nämnde Parrys svit, som också klingade fint.
Sista officiella numret var Josef Rheinbergers ”Abendlied” ur Drei geistliche Gesänge (1855). Texten ur Lukasevangeliet. En stilig och rätt ståtlig sång, som passade utmärkt som finalnummer. Vogt lyfte stycket till beundransvärda höjder. Allra sist kom som extranummer en sång på rätoromanska, som enligt Segerstråle nästan kan kallas körens signaturmelodi. Här sjöng man utan dirigent och gjorde det med finess och sångglädje.
Alla stämmorna var fint företrädda, och numerären var en god bit över tjugo sångare. Konsertens både musik och texter passade bra ihop med denna helg, Alla helgons dag. Det var med ett leende på läpparna som man efteråt gick ut i den kyliga kvällen. Bravo!
Ingmar af Hällström

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln