Har vi hopplösa yrkesskolestuderande eller bor det hopplösa misslyckandet någon annanstans?
”Jag kan inte sända en närvårdarstuderande till en arbetsplats då hen inte begriper när insulin ska ges, trots att vi har gått igenom det 100 gånger i skolan”.
”Det finns studerande som aldrig borde få bli färdiga med sin yrkesutbildning för de är inte alls lämpade till det yrke de studerar”.
De här utsagorna levererar en grupp lärare inom andra stadiets yrkesutbildningar i en artikel i Helsingin Sanomat (21.10). Lärarna intervjuas anonymt, de representerar olika yrkesinriktningar och utbildningar i städer eller kommuner av olika storlek.
Det finns soliga undantag, en lärare i någon större stad säger sig ha motiverade studerande som har konkurrerat om sin studieplats, men helheten ger en krass bild av yrkesutbildningens nuläge.
En lärare berättar om sina 25 studerande som borde bli klara till jul, läraren anser att endast fem fyller kraven. Trots det måste många fler få sina papper, för det är dagens melodi – skolornas budget påverkas i hög grad av hur många som får sin yrkesexamen.
Konkurrensen verkar vara hård; om pengarna, inte om eleverna. Vem som helst får en studieplats hos oss, säger uppgivna lärare i HS-reportaget.
Sparkraven och reformerna har duggat tätt över yrkesutbildningen, de färskaste reformerna trädde i kraft i början av det här året.
I ÅU i april 2017 varnade Birgit Schaffar-Kronqvist, som utbildar yrkeslärare vid Åbo Akademi, för faror i den kommande yrkesskolereformen.
Hon såg bland annat fallgropar i att digitaliseringen för yrkesutbildningens del har omsatts i idén om ett mer självständigt lärande. Studerandena ska ta ett större ansvar och studietiden blir mer flexibel.
”Det kanske passar kanske i vissa branscher och för duktiga studerande, men det fungerar inte för alla”, sa Schaffar-Kronqvist.
Vad säger yrkeslärarna nu? I HS-artikeln bland annat så här: ”Visst lär sig även de trögare, bara man ger dem tid och tillsammans övar och upprepar, handgripligen visar. Men nu är det exakt sådan undervisning som har skurits ned”.
En lärare berättar om en viss kurs hen har hållit i sju års tid. För sju år sedan var undervisningstimmarna i kursen 22, nu ska motsvarande klaras av på sju timmar.
Det låter trendigt och trevligt när man läser om yrkesskolereformens självständiga studier och den personliga, flexibla planen för utbildning, om hur läraren blir en handledare istället för lärare och om hur praktikperioderna får en större roll – för det är i det praktiska yrkeslivet man lär sig.
Det trendiga är mindre trevligt om flexibiliteten betyder att en studerande inte ids stiga upp på morgonen för att självständigt läsa eller öva, om handledningen på praktikplatsen blir bristfällig, eller om den unga har svårt att bygga upp sitt schema.
Att en 16-åring mår gott av en läsordning borde inte vara någon överraskning; utmaningar i att låta studerande ta ansvar för sin egen studieplanering finns också i betydligt högre ålder.
Den uppgivenhet som lärarna i HS-artikeln vittnar om är ännu djupare. De talar om en grupp ungdomar som trots att de är inne i yrkesutbildningen beskrivs som förlorade.
Ingen vill veta av dem; yrkesutbildarna kallar dem hopplösa, omotiverade, någon kommer berusad till sin tentamen, en annan är uppkäftig och besvärlig, otänkbar att sända till en praktikplats.
Farhågan föds att det kan handla om samma ungdomar som lärare i grundskolans högre årskurser anser omöjliga, omotiverade, i några fall stökiga, i andra fall utstötta, de som riskerar att falla av kärran innan ens grundskolan är avklarad.
Hur hamnade vi här, i det här landet vars skolor och utbildningspolitik har prisats över landsgränserna?
Var gick det fel då 15-16-åringar tappat fotfästet och inte ser någon idé alls med tillvaron på skolbänken?
Ungdomsgarantin skulle garantera alla en plats någonstans, men det är fullt möjligt att skolbänken inte är rätt miljö för alla just för att bänken i dag har ersatts av en ”personlig plan för kunnandet”.
Tänk om våra 15-16-åringar – trots att vi i många sammanhang betraktar dem så avancerade i jämförelse med hur man såg på den åldersgruppen under gångna decennier – fortfarande är just tonåringar?
Tänk om det de innerst inne behöver är tryggheten som bland annat en egen klass eller grupp och en läsordning ger dem?
Och har det gått snett ännu tidigare i livet betyder det att vi har misslyckats, samhället har misslyckats och föräldrarna måste också se sig i spegeln, och ta sin vuxenroll.
Det betyder inte att inte yrkesutbildningarna bör ställas inför smärtsamma frågor. Såsom om vi utbildar för ungdomarnas eller för utbildningsanstaltens skull?
Om det är så lätt att komma in på yrkesutbildningar att det inte längre finns några som helst krav på vem som antas, då måste det ju finnas för mycket utbildningsplatser?
Årskullarna minskar snabbt, en misstanke föds om att studieplatserna inte har justerats lika snabbt?
Det här är frågor som är angelägna också i Åbo och Åboland, där det inte råder någon större trängsel till yrkesutbildningarna varken i Pargas, Kimitoön eller i Åbo.
LÄS OCKSÅ:
Yrkeslärare fick mer jobb, elever färre studietimmar
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.